-Stackars barn, sade han, de aero foer blyga att dansa med en sa hoeg
herre. Lat haemta ut mjoedhornet! Sla inte ned oegonen. En klunk mjoed
lossar pa tungbandet.

Sa snart den foersta fick hornet i sin breda hand, toemde hon det genast
begaerligt i ett drag. Detsamma gjorde ocksa alla de andra, sa att hornet
sexton ganger maste baeras in och ut. Da kastade sig Karl Algotsson med
ett sprang fran svalgangen och foersoekte att laegga armen om midjan pa den
mest hoegvaexta. Men hon grep honom vid skuldrorna och hoell honom sa fast,
att han icke kunde roera annat aen den haepet oeppna munnen.

I detsamma boerjade falken att piska ringen med de smala vingarna. Det
var en stor falk, bortat attio eller nittio ar och vitnad som en gammal
gubbe. Han saenkte det skarpoegda huvudet och hoegg efter remmen om benet,
var stund naera att slita sig.

Da gloemde sig den hoegvaexta taernan och gick fram och lugnade honom med
nagra kloka visslingar och kluckanden. Till sist blev han sa stilla, att
hon kunde stryka honom oever nacken.

--Din fagel har ju inte groenaktiga foetter utan de aero bleka, sade hon
foertrytsamt med den djupaste mansroest. Vad aero ni foer jaegare haer i
drotthuset, som inte veta, att en sa gammal hoek kommer man ingen vart
med annat aen med godo?

Hon tvaertystnade och lade handen oever munnen, men det var sa dags. I
naesta oegonblick voro de alla sexton redan pa flykt, och vapen rasslade i
kungsgarden. Naer klaederna slogo upp pa de springande, syntes det, att de
hade strumpor av blankt brynjetyg. Men naer de kommo upp pa sandasen,
kunde de icke motsta att aennu en gang vaenda sig om. Den spensligaste av
dem, som hade en pafallande likhet med hertigens unga dominikanermunk
Martinus, knoet handen mot drotthuset och ropade:

--Det lyckades oss illa, men vi ses igen, kung Valdemar. Med sadana
mannajungfrur dansar din broder pa Nykoepingshus.

Daerefter togo de varann i handen igen och fortsatte utfoer asen pa andra
sidan.

Pa kullarna vid gardarna sutto bonddoettrarna, linhariga, med klara
pannor och fingrarna om kinden, och sago bort efter den doeende dagen,
som svenska kvinnor bruka aftonen foere en helg. Vad taenkte de pa? Vad
droemde de om?

Munken och de foerklaedda smasvennerna fran Nykoepingshus radslogo en
stund i en skogsdunge. Sedan spridde de sig och gingo in i olika gardar.
Daer satte de sig pa kvinnobaenken utan att till en boerjan saega nagot.

Samma envisa tystnad behoello de ocksa, naer ma