etorna.
Men vilka lyckliga timmar kom det icke sedan mitt i den blommande
sommaren, naer han maerkte, att hon blev mindre raedd foer honom. Han hade
fatt en ny och mjukare klang i sina straengar, och de ohyggliga dockor,
som han foerut traedde upp pa fingrarna, omklaeddes smaningom till aenglar
och korsriddare. Hon var hans, icke klostrets; det var det enda, som han
sade henne naera nog med straenghet. Men nunnorna svarade:

En lekare har varken hustru eller hem. Blir han bestulen, aer tjuvgodset
tjuvens. Blir han draept, ligger han ogilld. Kom igen och haemta henne, om
du lyckas skaffa dig egen haerd. Till dess maste hon stanna.

Med det harda beskedet fick han ater rida sin faerde till hovet. Men var
han kom, beraettade han om hennes spadom, fast ingen blev klok pa de
moerka orden. De spriddes fran gard till gard, och naer de hunno till
Nykoepingshus, hade de blivit en visa, som flitigt sjoengs vid spinnrockar
och vaevstolar.

Da folket nu samlades i Uppsala till distingen och foer att vara med om
oeverflyttandet av Eriks ben, kom en gang en flock av bredskuldrade moer
pa sandasen framfoer det gamla drotthuset. Foerst lekte de en stund med
varann pa unga kvinnors vanliga saett, men smaningom drogo de sig hand i
hand ned mot kyrkan, som hoell pa att smyckas och daerfoer var tom pa
maenniskor. Daer funnos inga andra aen ett par gossar, som hoello pa att
faesta upp tapeterna.

Karl Algotsson stod i svalgangen med en falk, som satt i en traering och
som han hoell pa att straffa.

--Vid Sankt Ovidius, de doevas botare! utbrast han. Varfoer sjunga inte
kvinnorna, naer de dansa? De tiga som traebilder. Men aldrig sag jag
statligare och resligare moer. Kom ut, Valdemar! Det haer aer nagot foer
dig.

Valdemar kom ut pa trappan. Naer han maerkte att kvinnorna mer och mer
foersoekte naerma sig kyrkan och boejde sig at alla sidor foer att se in
genom doerren, som om de pa avstand letat efter nagot, skyndade han sig
ned och hejdade dem med muntra rop och tecken.

--I dag aer dansdag och ingen helg!--Han staellde upp dem till en
springlek, fast de voro motstraeviga och fast han knappt kunde rycka dem
fran staellet.--Aldrig har jag kaent duktigare kvinnohaender! Men nu boerja
vi. I snoeig skog, i snoeig skog gar ulven fram...

De gingo nog in i leken, sa att marken skakade, men hur mycket han aen
sjoeng, var det ingen, som sjoeng med. Och hur han aen foerde dem under
kaerligt skaemt, fick han aldrig ett ljud till svar.

-