ret utat.--Och haer under
korset pa mitt eget broest! tillade han hastigt.

Orden gledo foerbi henne i moerkret och hon hoerde dem icke utan fortsatte
bara att upprepa:

--Jag lyckliga! Det aer som skulle aenglarna ga framfoer haesten och sjunga
och spela. Men det aer bara en synderska som jag, som kan se dem. Min
syster, min storsinta syster, i natt har jag aterfatt bade dig och mitt
barn.

16.

Den sovande vallkullan i Vreta blev emellanat utburen i
klostertraedgarden, daer nunnorna lekte och dansade med de unga jungfrur,
som de hade till fostran. Sa ofta Gistre Haerjanson fick nagra dagars
ledighet fran sin tjaenst som spelman, kom han dit pa en loeddrig haest.
Han staellde sig vael med nunnorna genom att straenga deras harpor och
skriva pa bly till bot foer deras tandvaerk. Och till den alltid lika
glaettiga Ingrid Svantepolksdotter smoeg han harringar och andra sma gavor
fran hennes blyga vaen i konungens foelje. Den enda loen, lekaren begaerde,
var att ibland fa sitta nagra timmar i Yrsa-lills naerhet.

En sommardag, naer bin och humlor surrade, begynte ploetsligt hennes
doedliga blekhet att skifta om i rodnad, och alla nunnorna samlades
omkring henne foer att bevittna det under, som nu skulle ske. De voro
redan vana att fran hennes mun hoera foerkunnelser och att hon somliga
dagar satt uppraett i sin baedd. Hon roerde en smula pa haenderna, och den
droemaktigt toeckniga och sjungande roesten uttalade hoegt och klart
foeljande ord:

Den man skall varda herre i Sveriges land,
som far Sankt Eriks fana ur mannajungfrurs hand;
men baer han in den fanan i femmila skog,
Gud hjaelpe da den broder, som broder bedrog.

Hon slog upp oegonen och sag sig yrvaket omkring, och da hon moette sa
manga goda ansikten, blev hon genast lugn. Men hon mindes knappt nagot
av sitt foeregaende liv.

--Minns du inte Yrsa-lill, som bodde i skogen? fragade de henne, men hon
skakade pa huvudet. Hon tog nyfiket pa deras baelten och klaeder, och da
de beraettade, att de voro nunnor, trodde hon, att hon ocksa var det.

Pa samma saett hade det gatt till, var gang hon vaknade, men nu blev
hennes blick lugnare och klarare, och efter nagra dagar kunde hon med
systrarnas hjaelp sakta ga omkring i traedgarden.

Fast hon fran den stunden foeraendrades och slutligen tycktes naestan lika
frisk som de andra, kaende hon likvael icke igen Gistre utan skraemdes i
boerjan av hans dystra och bleka huvud med de bandvirade svarta fla