nes oegon och lagt frost oever hennes kval, sa att det blivit stilla
och vitt och fagert. Allt blev sa smatt och litet, som hon hade gratit
oever, att den vaenskap, som en gang varit mellan dem bada, syntes henne
hundra ganger mer vaerd att minnas. Hon taenkte:--Sa klart maste maenniskan
se tillbaka oever livet i doedsstunden, naer evigheten ploetsligt lanar
henne sina oegon.

--Min klaenningsfall aer inte till foer att kyssas av en syster, svarade
hon lagt. Men du skall stanna haer med barnet... Kom hit och saett dig hos
mig haer pa baenken.

De andra spinnerskorna fingo en fuktig rodnad oever oegonlocken, boejde pa
huvudet och satte med en darrning i gang sina hjul. Foerst var det bara
tva eller tre, men smaningom surrade aterigen alla spinnrockarna. Det
var bara drottningens, som stod stilla.

Men Jutta lydde henne icke utan droejde nere vid doerren och sag pa henne
med systerlig kaerlek.

--Nej, nej, svarade hon och maste hoeja roesten en smula foer att hoeras.
Det vore att fresta. Lat mig hellre ga nu, just nu, da allt aer ljuvligt
och foersonat.

Drottningen tog kryckkaeppen, som lag pa baenken. Hon kom ned till henne
oever enriset och drog henne till sig. De bada systrarna stodo laenge
tryckta intill varann med kind mot kind, och under glaedjefulla
snyftningar paminde de varann om gamla hagkomster, om barnsliga sorger
och skenbart likgiltiga ting, som nu fingo en ny betydelse.

Fulco, som hela tiden stannat i det moerka foerrummet, naermade sig
smaningom. Jutta vaende sig mot honom och raeckte fram haenderna som foer
att lata binda dem. Men han tryckte dem faderligt och foerde henne med
sig ut.--Laudo Deum verum!--viskade han och lyfte vaenligt upp gossen
framfoer henne i sadeln. Hon sag, att hon omringades av de vaepnade maennen
naestan som en fange.

--Fulco, fragade hon, vart later du foera mig foer den lilla tid som jag
kan ha igen? Till nagon fridsam borg, saeger du, till trakterna kring
landamaeret... Men, jag lyckliga, jag har ju fatt min systers foerlatelse!
Var finns da malsaegaren?

--Daer!--Han pekade inat graenderna pa folket, som hoell pa att samlas till
distingen. Manglarna spikade pa sina stand, lekarna kommo med harpan pa
ryggen och blosset i ena handen och bjoernkedjan i den andra. Klockorna
klaemtade. Vid eldarna framfoer haerbaergena, som hade pratande maenniskor i
vart vindoega och var doerr, pinglade slaedarna, fyllda med praester, munkar
och koepmaen i tjocka djurfaellsrockar med ha