den som en krumstav svaengda naesan brunno tva moerka och skarpa oegon.

--Misskund, misskund oever alla syndare! Liljan och aengeln i mitt signet
haller jag i aera, men biktens insegel var mig aennu heligare. Jag har
tegat. Nu ropar till och med marken. Men aennu gar det manga vaegar till
Mora stenar, konung, och oraett handlar du. Konung? Din fader jarlen hade
gjort baettre, om han satt sina lagar i helgd genom att foerbjuda konungar
och fostra sina soener till hederliga husfaeder pa sina gardar. Kristus aer
den raette haerskaren. Hur ha vi vardat oss om hans tron, som latit honom
dela den med er, konungar?

Hans och Valdemars oegon moettes. Det blev en kort och tyst tvekamp.

Valdemar drog dolken, men stack den ater i skidan.

--Nej, inte blod. Atminstone en enda Folkunge skall kunna ga i graven
utan att ha draept. Hitat, ni arma syndare och undersatar! Vem har oraett?
Vem har raett? Saeckpipan eller floejten, harpan eller basunen? Jag taenker,
att spelmannen daer ovan raett haerligt froejdar sig at samklangen. Det aer
det praektiga med oss, vi konungar med lejonklor, att vi sen gammalt aero
upprorsflammorna ur jordens inaelvor. Kom, mina barn, och lat oss glaedja
oss en stund i ondo, om vi omoejligt aenda kunna vara goda!... Men traeng
mig inte in mot vaeggen, slaepp manteln... Lagkraenkare, som sjaelva bryta
distingsfrid och kungsfrid! Jag ville aterskaenka er den forna friheten
och bli en god husbonde, men era axlar orka inte laengre baera den.

Fulco steg fram till trappan foer att skydda honom mot folket. Han hoell
korset utstraeckt.

--Foervillelserna omtoeckna hans foerstand. Han talar som en drucken.

--Som druckit sa mycket, att han saeger sanningen rakt fram, svarade
Valdemar oever hans axel. Kom ut, Karl Algotsson, med vakten och jaga
undan folket! Det var det sista, som jag droemde mig att nagonsin behoeva
saega... Men varfoer hugger du sa haeftigt, att du staenker ned min aermkant?
Aennu har jag inte hunnit vaenja mig att sova en god kungssoemn med flaeckar
av det slaget. Jag tror vi hellre saetta oss igen vid bordet. Hur manga
foelja mig? Sa fa. Och nyss sa manga!

Han tryckte skakande handlovarna mot sina oegon, och ingen visste, om han
graet eller skrattade.

--Aer da detta ett maenniskooede? fragade han och gick haeftigt in i salen,
mitt oede, troestloest, utan nad och hjaelp! Din stoersta grymhet, Birger
Jarl, var att du gav mig livet. Spela, Gistre Haerjanson! Det misspryder
kung Valdemar