n. Kaenner du igen oss?

Han knoet handen och kastade huvudet stolt bakat.

--Guds frid, frussyster. Jag kaenner igen bade dig och barnet... mitt
barn och ditt.

Om de gamla traeden hade brustit fran sina halvdoeda roetter och fallit
oever hopen, som stod nedanfoer, skulle foervirringen och skriandet icke ha
blivit haeftigare. Pilgrimsskarorna boeljade ut fran kyrka och haerbaerge,
och aenda bort till aettehoegarna skymdes snoen av folk. Den dystra
hemlighet, som smugit kring fran gard till gard, goemde sig da icke
laengre utan blottades av vinfuktade laeppar och stod daer nu med koett och
blod mitt i fackelskenet.

--Doedssynd, ropade maengden, firnarverk!

--Aer det julnatt, efter jag ser spoeken? fragade Valdemar och skakade
sitt ljusa har. Af er, som skria vaerst, laerde jag mig aldrig, att brott
behoeva spoeka. Eller blev min fader jarlen haengd, naer han red hem fran
Herrevadsbro! Han sover gott och lugnt i gamla Varnhem. Giv er till
tals, lat tiden ga. Skuld aer ett kravbrev mellan maenniskor. I graven
finns det inga gaeldenaerer.

--Till Rom! svarade folket. Till Rom!

De, som voro bevaepnade, skakade sina spjut och bagar.

Da lyfte han upp gossen och hoell ut honom oever deras huvud.

--Ja, ropa, svear, ropa som det hoevs kring era faeders tingshoeg. Hoej
gossen haer pa skoeldarna. Vaelj honom till min eftertraedare. Han skall
foera er till stoerre segrar aen fordom laespe Erik och alla, som foeddes er
av aekta, ruttet kungablod... han, mitt trotsarbarn, horsbrottets,
blodskammens son. Se haer, hur frisk och roed han blir, naer jag nyper
honom i kinderna.

Han satte ned gossen, men en rysning gick oever maengden. Pilgrimerna
vaende sig bort, och som en suck, som ett djupt andedrag framviskade
kvaevda och klangloesa roester:

--Han aer Den fallna morgonstjaernan. Lucifer aer var konung. Penitens!
Till Rom, till Rom!

Ett par tysta klaettrare hade redan svingat sig upp pa raecket med sina
spjut, och en pil ven fram och fastnade sjungande i stolpen. Det hoerdes
i stillheten, hur bagarna spaendes, foerst tva eller tre, sedan allt fler
och fler.

Fulco kom ut ur sitt hus, foeregangen av ljus, men de slaecktes genast i
blasten. Han bar varken aembetskrona eller stola utan hoell endast ett
litet kors, som han ivrigt raeckte at alla sidor till kyssning. Han gick
sa krokig och sned, som om han med de langa armarna hade plockat nagot
fran marken, men huvudet var uppraett. Ovanfoer den gra skaeggbotten och