on skulle hon saetta
upp ett brev till klostret och pataga sig all skuld och skam och avsaega
sig renlevnaden och aterkraeva sina aegodelar.

Naer hon maerkte, att smapigan stod med bandet utan att roera sig fran
staellet, boerjade hennes roest darra:

--Det bandet daer aer ett heligt och kostbart verk, som har kommit troetta
oegon att svida. Hur manga timmar och hur manga tusen stygn har det inte
kostat. Om din matmor far veta, att du olovandes lanat mig klaednaden,
och blir vred, sa klipp bandlaengden mitt itu och giv henne haelften. Det
aer nog betalning at en sadan som hon... Men vad aer det du har daer i de
sma silverbaegarna? Aer det inte skoenhetsmjoel? Du skall hjaelpa att mala
mig, men inte sa starkt som hon vant dig, utan som det brukas bland de
hoegsta. Vet att jag aer av kungaboerd och har raett att sitta oeverst vid
bordet hos din herre. Men allra foerst skall du tva min panna, ty jag har
sarat den mot kyrkgolvet och kaenner, att den bloeder.

Smapigan hjaelpte henne nu att traeda pa kjorteln, och de oeppna aermarna
slaepade foernaemt pa mattan. Sedan tog hon silverbaegarna foer att mala
henne, men Jutta grep henne om handen och lyssnade.

--Nej, vi ha inte tid.

I naesta oegonblick skyndade hon ut. Hon drog igen doerren bakom sig, aennu
halvt blindad av vaxljusen, och staellde sig mellan de andra. Men den
lilla gossen, som sprang omkring i svalgangen, var med ett glatt rop vid
hennes sida utan att skraemmas av den foeraendrade draekten. Hon hann icke
att frigoera sig fran hans smekningar, innan fackelbaerarna traedde ut och
konungen kom i doerren. Han var upphettad och viftade med handskarna, och
da han sag, hur alla maennen, sa pass det laet sig goera, foersoekte att boeja
ett knae, grep honom en lust att begyckla sin egen makt och det, som var
heligt foer de fromma. Han hoejde armarna pa det saett, som pavarna
brukade, naer de utdelade vaelsignelsen.

Daervid kom hans blick att vila pa den praktfullt klaedda kvinnan, och
armarna sjoenko igen, fast foerlaeget och langsammare aen de hade lyfts. Han
sag genast, vem hon var, men det var icke enbart foerundran, som darrade
oever hans ansikte, utan ocksa en illa dold misstaemning. Naer de, som ha
doett, resa sig ur sin grav, aero de valnader, och da skraemma de. Och han
sag genast i full klarhet var foeraendring, som tiden hade ristat i
hennes drag.

Besinningen svek henne och hon lyfte upp barnet framfoer honom.

--Guds frid, kung Valdemar, viskade ho