rotthuset. Hon fragade sig:--Aer jag da sa mycket oansenligare och
fulare aen andra, att han daerfoer inte ens maerkte mig? Har klosterluften
gjort mig sa gul och gammal, har boenlaesandet graevt sa djupa faror om den
stackars mun, som foerr var sa lockande? Jag skall tvinga honom att se
mig, tvinga honom, om han ocksa har hinnor oever oegonen som de doeda haer
omkring mig.

Hon steg upp, och hon var sa yr i huvudet, att hon maste taga fast i
jaernkedjan foer att icke vackla. Aterigen knaefoell hon, men hon var icke
laengre sig sjaelv, och hon visste icke, vad hon gjorde. Hon kaende blott,
att hon aldrig mer kunde uttala en enda from och oedmjuk boen, aldrig ga
och ga den langa vaegen hem till klostret, aldrig med uppriktig anger
kasta sig till drottningens kjortelfall, om han icke foerst med ett foer
andra omaerkligt tecken hade visat henne, att hon aennu fanns foer honom i
hans minne.

De andra nunnorna stodo aennu lika oroerliga nere vid doerren, men hon
hoerde icke laengre till dem, och hon gloemde att laegga en skaerv i
offerstocken.

Daer ute var det redan mycket folk samlat foer att fa se konungen, naer han
gick till sovstugan. Lycksoekare, som friade efter aembeten och gunst,
hade staellt sig uppe i svalgangen utefter vaeggen.--Han maste vara
troett, viskade de, och maltiden blir kort. Han gar tidigt till
saengs.--De fingo ett smilande och mjukt saett, gingo pa taspetsarna,
vaende oegonen uppat och voro i ett tillstand av stoersta spaenning och
salighet. De paminde om gamla gubbar, som goera sig till foer en
flicka.--Nu dricker han! sade de och tittade i doerrspringan och klunkade
och visade med munnen, hur han bar sig at. Om de sjaelva hade toemt
baegaren, kunde det icke ha smakat dem baettre. Ploetsligt veckade sig
deras panna och de blevo allvarliga och betaenksamma, ty de kaende med
sig, att de skulle ga och haenga huvudet i dagar och veckor, om de icke
fingo en nick eller lyckades utfundera ett fint smicker. Det enklaste
var att tala illa om hertigen och rada Valdemar att knappa in pa hans
faedernearv och makt och lata allt ga vind foer vag. Ordet "kittelbotaren"
tisslade och tasslade redan pa svalgangen, som om de daermed hade staemt
straengarna.

Nedmoerkt som det var, behoevde icke Jutta frukta, att nagon skulle ana,
vem hon var. Den fullstaendiga likgiltighet, som alla tycktes visa den
ensamma nunnan i den blasiga natten, smaertade henne till sist ocksa mer,
aen om hon skulle ha oeverraskats av en f