icke
oenskat, att han skulle laegga maerke till henne. Hela tiden hade hon
tvaertom boejt sig sa djupt ned, som hon kunde. Och aenda graemde det henne
och sargade sa svart i broestet, att han kunde snudda vid henne utan att
kaenna mer aen infoer vilken annan som helst och utan att genast foersta,
att det var hon, om hon ocksa hade betaeckt sig aldrig sa vael med doket.
Var hon da redan sa alldeles borta ur hans minne? Skulle hon i flera
dagar andas och roera sig nagra fa steg fran honom och hoera samma rassel
i traeden och se upp i samma vinternaetter som han, utan att en enda aning
foermadde saega honom, att de voro varann sa naera?

Hon slaeppte gossen och vaende tillbaka till haerbaerget. Men daer fick hon
ingen ro, ty hon hoerde hela tiden det vaelbekanta harpbruset fran
folkungafesten. Det var det enda, som var sig likt.

Da gick hon in i kyrkan med de andra nunnorna. De stannade alla fem
oroerliga nere vid doerren och flyttade kulorna pa sina radband och roerde
hastigt laepparna. Men laepparna bado om ett och det bultande hjaertat om
ett annat. Om hon bara hade fatt ett enda sakta hjaerteord fran honom, en
god blick, som hemligt hade sagt henne, att han kaent igen henne!

Hon foell pa knae, och fast det vaerkte att ligga sa, reste hon sig icke.

Kyrkan var full av pilgrimer, och ljusen omkring Eriks silverskrin pa
altaret fladdrade i draget fran det trasiga taket, ofta naera att
slockna. Fran muren bakom altaret haengde de roeda och gula flikarna av
hans baner. Oeverallt voro haellarna bortlyfta fran gravarna, som omsloeto
de forna aerkebiskoparnas kroppar, ty laengre fram skulle de ocksa flyttas
till den nya kyrkan. Det var haliga oegon och kinder och knaeppta haender i
halvfoermultnade handskar. Om halsen pa var och en bredde sig aennu det
vita pallium, som efter att ha legat en natt pa petersaltaret i Rom
skaenkts av pavarna. Hon kom ihag systrarnas beraettelse om Agnetas sma
lamm, som vaelsignades i kyrkdoerren, och hon skulle velat fa kyssa det
gulnade yllet foer att baettre kunna anropa sitt helgon om nad. Men kedjor
voro uppspaenda pa bada sidor om mittgangen, foer att ingen skulle komma
at att stjaela av de heliga relikerna.

Hon boejde sig ned och tryckte pannan mot golvet och makade sig langsamt
framat utan att lyfta huvudet. Hon kaende, hur stenkanterna repade i
pannan, och foer att plaga sig fortsatte hon att krypa vidare aenda fram
mot altaret. Men aenda hoerde hon harporna och saeckpiporna fran
d