na och fuktiga, som om hon nyss hade druckit vatten.
Hon kastade en flik av manteln oever nacken, midjan roerde sig, och den
nedhaengande goerdeln var sirad med venusstjaernans lyckosamma och havsoegda
smaragder. Aermarna slaepade pa marken, och yr av kaerlek och medgang, sag
hon upp mot Valdemar och svarade oupphoerligt:

--Ja, Glimma heter jag, Glimma, Glimma!

Han hade lindat om sig den roeda manteln foer koeldens skull, men
dolkskidan, som stack fram, var omspunnen med ett bladverk av guld, och
hattkullen var en enda krona av jupitersstjaernans segerbringande
krysoliter. Da han lade handen pa raecket och snuddade vid Juttas
huvudlaerft, sag hon, att den hade blivit bredare och vitare. Och hans
blick var oroligare och kallare fast upprymd. Den gled foerbi utan att
kaenna igen henne i den framatboejda nunnan med det klippta haret och
stannade med stoerre vaelbehag vid de yngre och vackrare i hennes
saellskap.

Han vinkade med handsken at folket, och framfoer honom dansade den galne
Karl Algotsson baklaenges, rund och roed, och slog takten med en
bjaellerstav. Genast svarade harporna inne i salen sa tonfast, som hade
de statt i ring ute i det fria kring spelmaennen i konungens foelje.
Svalgangen knakade och gungade under de glaettiga stegen, och snart hade
hela skaran aenda till de sista svartraggiga bjoernskinnskarlarna
foersvunnit i salen.

En tung beklaemning lade sig oever hennes broest. Hur olika, hur doett allt
mot foerr, trots aedelstenarna och de gnisslande straengarna! Svalgangens
torftighet och det foerfallna huset! Ingenting paminde om de straenga
belaetena pa ekstoettorna i jarlagarden. Manne det fanns en enda lycklig i
den sjungande och skrattande flocken? Jo, en enda, Glimma. Men bland de
andra? Var det kanske foertvivlade maenniskor, som toemde oever sig en aervd
skattkistas alla haerligheter foer att soeka gloemska aftonen foere domen?
Eller var det bara hon sjaelv, som missundsamt ville tro sa foer att
troesta sig?

Slaettens blast skar genom maerg och ben. Hon visste icke, om det var
hennes osaliga kaerlek, som ater genast blossade upp vid foersta
aterseendet, eller om det var hat och harm. Hon hade sa saekert trott,
att de brottsliga kaenslorna foer alltid blivit utslaeckta. Och det var ond
kvinnosed att lasta, daer man sjaelv varit med om att locka. Det var
livets egen harda gang oever igenmurade grifter, som skakade hennes
hjaerta. Hon hade icke staellt sig daer foer Valdemars skull. Hon hade