skedde stora under.
Daerfoer hade man nu ocksa boerjat att uppfoera at honom den nya kyrkan vid
amynningen, daer skeppen gingo in och handelsbodarna stodo fyllda. Daer
hade Valdemar ocksa byggt sig en kungaboning. Sofia och hennes taernor
togo in daer under kyrkfesterna, men sjaelv stannade han hellre i det
foerfallna drotthus, som aennu stod kvar vid aettehoegarna i det gamla
Uppsala. Det var nedtill av bullersten och ovan av timmer, och allt var
bagnat och murket. Traeden utanfoer den sneda och braeckliga svalgangen
voro svedda av eld och aska. Det var knappt annat aen nagra vaeldiga
stammar med soenderbrutna, avstubbade grenar. Han trivdes icke laengre hos
drottningen som foerr, och haer kunde han sitta fri med sina jaktbroeder
och Ingrid Ulvas skogsgangare, hans livkarlar i bjoernskinn med yxhammare
och spjut.

I boerjan efter avskedet vid landamaeret taenkte han bestaendigt pa Jutta,
men helst endast pa den foersta tiden i jarlagarden, da de lekte och
skaemtade i manljuset. Det var en stilla glaedje att minnas sadana
sorgloesa och oskyldiga timmar. Men maenniskan blir till sist van vid
glaedjen, sa att hon icke maerker den; endast all oro maerker hon. Daerfoer
maerkte han vida mer de smasar, som han fick av andra skoenheter. Jungfru
Lindeloev blev foer honom en tyst och blek ande, som med sitt
framatstraeckta huvud foeljde honom och vakade oever hans vaeg. Foerst gick
hon vart oegonblick alldeles bredvid honom. Sedan blev hon smaningom mer
och mer efter, och slutligen drunknade de avlaegsna och laetta stegen
naestan alldeles i arens buller. Han trodde, att det var hon sjaelv, som
nu ibland flera dagar i rad och till sist hela veckor gloemde att taenka
pa honom och foelja honom i sin genomskinliga och aenda alltid foernimbara
andehamn, skapad av kaerlek och minnen. Och just daerfoer att hon var
kaerleken och allvaret i hans liv och betydde sa mycket mer foer honom aen
nagon annan maenniska, tyckte han, att det var baest sa, ty pa andra kunde
han taenka med laett sinne.

Han var heller aldrig stilla utan red fran kungsgard till kungsgard pa
jakter och gillen. Haende det aenda nagon gang, naer han om julen sag in i
treenighetsljuset, att hon visade sig foer honom, sag han nu bara hennes
fel eller det, som han kallade hennes fel. Varfoer hade hon varit sa
vacklande och svag och icke stannat och foeljt honom? Nej, det mjuka
lindeloevet var icke till foer att groenska i isblasten. Han hade dock
velat vaga rike och kron