n ofta frid, men naer hon
var ensam med sig sjaelv spratt hon upp och viskade kvidande hennes namn.
Var hon sag en granad kvinna, taenkte hon pa henne. Var gang hon lag i
boen, inblandade hon ett ord ocksa foer henne. Och under fritimmarna efter
aftonvarden satt hon och soemmade med sitt eget har och med silke pa ett
langt band till hennes drottningsmantel, fast hon aldrig tordes skicka
det.

--Hillika, sade hon. Det skall nu firas en stor hoegtid i Uppsala foer
helge Erik. Efter det rader fred mellan landen, har det bestaemts att fem
av vara nunnor skola vallfaerda dit med nagon enkel gava till hans nya
altare. Lat mig bli en av dem, sa att jag far oedmjuka mig i stoftet och
kyssa min goda systers klaedningsfall, ty utan hennes foerlatelse far jag
varken ro i livet eller i graven.

Hillika flyttade om nalarna pa sydynan och teg en stund.

--Vi befalla inte oever var priorissa, svarade hon slutligen en smula
osaekert, men om du kallar oss till radplaegning, far du vael hoera var
mening. Med din snabba och obetaenksamma foeraenderlighet, som ena stunden
fyller dig med glaedje infoer ett altarljus och naesta infoer sorlet fran en
springlek ute pa aengen, kan du aennu hinna att bega manga darskaper. Guds
tjaenstekvinna, haer skydda dig murarna atminstone mot de farligaste.

Men sa angrade hon sig och lyfte huvudet. Naer hon sag den uppriktighet
och det rena samvete, som lyste ur Juttas oegon, veknade hon.

--I helgonens namn, ga som botgoererska till den, som du har vallat sa
mycken sorg!

Det besloets da, sedan biskopen och de andra nunnorna ocksa blivit
radfragade, att priorissan sjaelv skulle anfoera vallfaerden till helge
Eriks ben. Det langa band, som hon hade soemmat av silke och sitt eget
har, skulle bli offergavan till hans nya altare.

Naer det led ett stycke in pa hoesten och de mindre vattendragen i Sverige
begynte att frysa, begavo sig nunnorna astad pa den langa vandringen. De
blevo icke heller ensamma och behoevde ingenting frukta, ty de saellade
sig till hemvandrande skaror, som kommo soederifran. Det var pilgrimer
och det var granade riddare, som stritt under de sista Hohenstauferna
och statt kring Ludvig den heliges bar pa den afrikanska sanden. Hoer i
de smalaendska skogarna psalmen av klara och hesa roester, hoer slamret av
stavar och knarrandet i skraepporna! Palmgrenarna fran Jerusalem
prasslade mot pilgrimsmaerkenas blybilder pa hattarna, mot den
nyckelbaerande Petrus fran Rom och musslan fran