t pa de dagar, da hennes aningar blevo mer och mer
bestaemda och hon darrande och med ansiktet goemt i haenderna anfoertrodde
sig at syster Hillika, den aeldsta av nunnorna, som hade att vaegleda
henne den foersta tiden. Hon kom ihag, hur hon snart icke vagade visa sig
laengre utan staengde in sig i sin cell och skyllde pa sjukdom. Allt, som
sedan hade foeljt, foersvann i toecken. Hon mindes bara den morgon, da,
medan den fridsamma matutinan ljoed fran kyrkan, barnet, som hon aldrig
fick se, vecklades in i ett hoelje och hissades ned fran ett vindoega i en
korg.

Hon var maektig inom klostret, och ingen vagade nagot mot den hoegboerdiga
priorissan. Men hon kunde icke gloemma, hur naersynt alla boejde sig och
sysslade med sin sygaerning, naer hon sedan ater kom ut ur cellen. Hon
foersoekte aennu intala sig, att de ingenting visste, men hon trodde icke
sina egna ord. Daerfoer blev det aldrig mer som den foersta tiden, utan hon
var ater laengterskan som sag bortat mot nagot annat. Fast nunnedraekten
aldrig tryckte hennes spensliga axlar, kom det langa och stillastaende
ar.

Det fanns i klostret bara ett vindoega med fri utsikt till molnflaeckarna
och flyttfaglarna. Hur kunde hon icke sta daer och laengta till sin grav,
till aenglarna i himlens bla och till maenniskorna, till den ensamma och
foeroraettade systern, ja, till harpbruset i Folkungarnas alderdomliga
sal, daer hon hade suttit sa fraemmande och skraemd. Men mest taenkte hon pa
barnet, som hon aldrig hade fatt ha hos sig. Hon hade bara sett en skymt
av korgen, da den bars foerbi celldoerren. Hennes hjaerta stod stilla av
laengtan.

--Syster, soemma och bed! sade Hillika och skoet litet pa pallen, sa att
det gnisslade mot stengolvet.

Da skyndade hon sig genast att arbeta och log vaenligt mot Hillika, ty
hon kaende, att hennes egen vilja var luttrad och ren.

Pa sin osaliga kaerlek taenkte hon aldrig mer, och om hon nagon gang
mindes Valdemar, da var det endast som hon hade sett honom bredvid sig
pa den soliga foersta resdagen eller naer de lekte i den manljusa
svalgangen. Men kunde det vara oraett att taenka pa det barn, som var foett
i synd och levde utan mor? Skulle da icke Gud foerlata henne, om hon
ville aterse sin egen son och med honom pa sin arm kasta sig i stoftet
foer den goda drottningen och bedja henne om tillgift? Icke en haelsning,
icke ett ord hade hon fatt fran Sofia, och hon sag henne foer sig,
nedboejd, aldrad, foergraten. I allt annat fick ho