upp till en reslig man med ljusa bla oegon, lovade att
han en gang skulle foertjaena riddarslaget.--Standaktighet, uthallighet,
hoersamhet, det aer mitt loefte! ropade han.--Voerdnad foer alderdomen,
aldrig daliga rad till kvinnor, det aer mitt ord! ropade den naesta. Och
nu blandades de haenryckta loeftena till ett jubel fran alla
sidor.--Aldrig bondaktig doedsfruktan!--Aldrig vara i saellskap med maen,
som klaga oever sina olyckor!--Jag skall frikoepa traelar!

--Jag skall giva haelften av allt mitt at de fattiga!

--Jag skall kvaeva min egen grymhet!--Vi skola samla oss till en ljusens
haer, foer fridens skull! Broedraskap, broedraskap!

De utlaendska riddarna samlades i en flock foer sig, och ny hornblasning
foerkunnade, att dagens oevningar pa raennarbanan skulle taga sin boerjan.
Alla skyndade sig att pataga de blodroeda vapenrockarna och fattade med
voerdnad om lansen, som ingen ovaerdig fick hantera.

14.

Under stroemmande angertarar offrade Jutta de avklippta harflaetorna pa
den heliga Agnetas altare i Roskilde. I sin haenryckning gloemde hon att
hoera sangen till slut och sprang oever gravstenarna foer att som nyvigd
nunna och priorissa fa kasta sig till systrarnas broest. Hur klart sag
hon icke sedan i droemmen under den foersta natten i cellen den skoena och
milda Agneta, moen, som inspaerrades i lastens naesten och aenda gick i
doeden med aldrig flaeckad oskuld. Och hur lycklig hon satt och lyssnade,
naer systrarna beraettade om agnetadagen i Rom, da sma lamm vaelsignades i
kyrkdoerren foer art man sedan av deras ull skulle foerfaerdiga det vita
pallium, som paven skickade aerkebiskoparna till bekraeftelse pa deras
vaerdighet. Hon tyckte, att allt i hennes egen klaednad, som var av vit
ull, ocksa var en gava av helgonet och renade henne fran hennes skuld.
Var timme hade sin stilla och hoegtidliga syssla, och jorden lag sa langt
borta. Sju ganger om dagen fick hon sjunga Guds heder, och efter var ton
hoerde hon aenglaskarornas jubel under valvet.

--Lyckligt det folk, som har kloster, daer den betryckta och troetta kan
fa en fristad! viskade hon var natt, naer hon vaecktes av klaemtslag och
huttrande taende sitt ljus foer att foelja systrarna och hoeja glaedjerop.

Men jorden var aennu icke sa langt borta, som hon hade trott. Mullen satt
fast under sandalerna, och skuggan av det, som skett, krympte icke utan
vaexte och blev allt laengre. Aennu aratal efterat kunde hon sitta och
stirra i minne