sina egna tomma armar... Plagorna i doedsriket aero vila mot
ett sadant kval.

Han raeckte sig fram och tog det heliga svaerdet Grane fran altaret och
faeste det vid baeltet.

--Men jag aer ju bara en vild Folkunge. Herr Svantepolk laer mig den nya
seden! Vi maste vaenta och tiga, tiga som riddersmaen. En tjuv eller
drapare kan framlaegga sin boetepenning, Valdemar kan goera penitens, men
en foersyndelse mot ridderligheten, det aer det enda brott, som aldrig
blir tillgivet. Naer uppfanns en friare och straengare lag aen
ridderlighetens! Jag har redan foersyndat mig tillraeckligt mot den lagen.

Han avbroet samtalet med ett tecken at maennen, att de skulle foelja honom,
och gick foere dem ut pa borgtrappan. Hornblasning foerkunnade redan, att
Martinus skulle boerja den sedvanliga morgonlaesningen.

Maennen hoello nu pa att feja sina skoeldar. Roett och blatt och guld och
silver blaenkte utefter muren. Alla moejliga ting och djur fran gard och
skog och sjoe hade dragits fram ur sin vardaglighet och adlats till
maerken. Daer lyftes i solskenet icke bara halshuggna troll och grinande
ulvar och bjoernar, utan daer framtittade ocksa bondens oxe med sina langa
oeron och horn, och tuppen kramade sig med sin kam. Baten och gaeddan och
simpan gingo i sin vagkrusning, duvan floeg med sitt skogsloev. Rovfageln
hoegg med sin klo, pafageln pralade, raeven lurade, och den visa ormen
hoejde sitt huvud. Liljan och rosen blommade, sjoebladet och ekbladet
groenskade. Daer felades ingenting alltfran gillets dryckeshorn och
riddarens vase till smedens hammare och barfotakrigarens klubba. Det var
saegner och minnen och loeften i var bild, och hertigen ljusnade, allt som
han gick fram mellan sina tappra.

--Jag oenskar er en god morgon, mina broeder, sade han. Vi skola fostra
vart folk till ett riddarfolk, som om det ocksa rakar kraenka mangen god
lag, atminstone alltid haller ridderlighetens i aera.

Men de hoerde honom knappt, ty Martinus hade stigit upp pa en baenk och
laeste om hertigens blida skyddshelgon Sankta Klara och om storsinta
hjaeltars vandel.

De tolvariga smasvennerna, som nyss kommit till hovs, blevo da staende
med gnidlappen i handen foer att lyssna. Otaligt raeknade de tiden framat
mot de ar, da de aentligen skulle bli omgjordade med svaerdet. Skriva och
laesa var mer foer kvinnor, men de kaende proevande pa varandras armar, och
nu begynte ett allmaent ropande bade bland yngre och aeldre. Tyrgils
Knutsson, som vaext