far smak pa deras blod. Blas under
skvallret. Slaepp ut hela sanningen. Fulco, den sluge bispen, latsas
ingenting veta, men han skall sluta upp att tiga. Ocksa jag skall sluta
upp. Laegger man bara en skaerv i offerboessan, sa blir daer bara en skaerv,
men laegger man dit hela folkungaondskan, sa blir daer till sist bade
silver och guld. Har jag raett, Martinus?

Munken boejde den bleka hakan och korsade sig.

--Om inte du handlar, sa handlar jag foer dig i loenn. Jag gar i doeden foer
dig, hertig. Longa est vita, si plena est.

Herr Svantepolks tunna har skakade och fladdrade, och han gick upp pa
det lilla trappsteget framfoer altaret.

--Riddar Magnus, sade han, du har foerstatt mig illa. Att tassa kring med
onda rykten om en kaerlekshandel aer aenda inte riddarskick. Till sadant
kom jag inte i din tjaenst. Sjaelv menade du ocksa annorlunda nyss, da du
fick mig att rodna, jag gamle man. Da var du aerligare mot dig sjaelv aen
nu. Men talas det om makt, da vet du inte vad du goer och saeger. Da vaexer
det eld och anga inom dig och maste ut. Men riddarlagarna, hertig!
Oboejliga sta de daer som klippor, oboejliga ocksa i noedens stund!

Magnus saenkte huvudet.

Bakom hans sjaels manga utanverk och foersat fanns det en kaempes breda,
godmodiga, omutliga hederlighet. Den tog aldrig ut sin raett utan strid,
men det var just i sadana stunder, da han stod med den mulna pannan
fylld av askor, som han vaexte och vann hjaertan.

--Laer mig att daemma svavelfloedet, daer det sipprar fram ur ena hoernet av
mitt sinne, stormade och mullrade det fran hans laeppar. Det foerpestar
daer inne allt gott och aedelt. En ljusets riddare framfoer sin haerskara
utan flaeck pa skoelden, det aer den riddar Magnus, som jag droemmer om.
Sjung aennu hoegre om den droemmen, stolta ulvungablod! Dig hoer jag och dig
vill jag tjaena. Men var och naer, ty nu foersmaektar jag och tvinar bort?
Att vara foedd till handling och doemd att sitta stilla, det aeter hullet
av den taligaste. Giv mig tio fria ar, och pa min faders stora riksbygge
skall jag saetta tak och spira. Huvudet spraengs av planer... Kloster,
kyrkor, riddarvaesen, ett stort nytt vaelde bygger jag i tankarna... men
ocksa bara daer!

Han trevade under vapenrocken pa det stycke av Sankta Klaras mantel, som
han alltid bar fastsytt vid fodret, och fortsatte med samma halvt
trumpna, halvt hotande roest:

--Att sta haer stark nog att lasta haelleberg pa ryggen och bara kaenna
tyngden av