en omkring sig, icke sjaelv lysa med den i
vardagslag. Daertill var han alltfoer mycket kaempe.

Martinus vaentade redan vid altarhoernet, men han var icke ensam. Bakom
honom lutade sig en smal man tankspritt mot vaeggen och lekte med en
liten tunn guldbelagd stav. Det var junker Erik. Och hjaertlig och blank
och frisk stod Bengt, den andra brodern, bredvid honom i sina moerka och
runda praestklaeder. Han hade skrivdon vid baeltet och minst fem eller sex
pergamentrullar under vardera armen. Men pa samma gang som Magnus steg
in, visade sig i den andra doerren aennu en besoekare, och det var herr
Svantepolk. Han var snoeig och nyss kommen fran haestryggen, och han hade
bara en handske.

--Du har tappat din ena handske, boerjade Magnus och sag pa den blafrusna
hand, som raecktes honom.

--Jag har kastat den foer broestet pa din broder. Giv mig du ett par nya i
staellet. Det aer det gamla saettet att staedja hirdmaen, och nu stannar jag
hos dig. I ett ar laet jag handen frysa till straff foer att den kraenkte
kungahelgden, men angra... Nej, det kan jag inte.

Munken korsade sig och Bengt skrattade, men Magnus skyndade sig att
svara:

--Godmodigt dra vi ibland pa munnen at dig, kaera fraende, men ingen
skrattar elakt pa din rygg. Det aer skillnaden mellan dig och andra.
Daertill aer du en alltfoer raettskaffens man. Vaelkommen till mitt hus. Haer
spela friska vindar genom oeppna doerrar och vindoegon och inga nystan och
askar sta i vaegen pa borden. Haer gar man bitti upp och tidigt till saengs
och sover praektigt. Vi bo haer naestan som praester, jag menar, praester
efter skenningebeslutet, da vi togo fran dem deras kvinnor. En praest med
hustru, det aer ingen praest. Det aer en lekman framfoer altaret.
Kaerleksvisor far du inte hoera haer, min Svantepolk. Den, som lever foer
kaerleken, toemmer en baegare, som aldrig slaecker toersten och som
oupphoerligt maste fyllas pa nytt. Det blev min broder Valdemars
foerbannelse. Men haer viskas heller inte i ugnshoernet, och ingen fragar
efter, hur det gick kung Valdemar pa hans lustfaerd till landamaeret.

--Men ute i landet viskas det, hertig. Det gar som en smygande skogseld.
Minns, det aer inte de baesta, som ha de onda tungorna. Det aer de listiga
och lurande och alla, som ha oegonen pa folkungaarvet. Foer var dag vaexer
stormen.

Hertigen mulnade.

--Allt skvaller har sin gamla gang. Det futtiga goers honungssoett, det
latsade hedersamt, det maenskliga brottsligt, det