att fa trycka oerat
mot stalet, trodde de sig hoera ett brus av vaentande bragders vapendan.
Var morgon, naer han staengde in sig med sin biktfader i kapellet, sade
de:--Nu proevar Magnus, om han aennu har samvetet sa rent, att han kan
laegga handen pa svaerdet, utan att det faller till aska.

Dominikanerbrodern Martinus fran Skenninge var aennu hans biktfader. Foer
att betunga sina egna steg, sa att han icke skulle vandra sina dagar
alltfoer laett framat, bar munken tunga jaernbeslagna sulor under
sandalerna. Sinnligheten brann i hans unga blod och att slaecka den i
smaerta var foer honom den stoersta saellhet. Han var i stand till allt,
bade att vaga allt och bega allt och foersaka allt, och han visste icke,
hur han nog fort skulle fa kaenna spikarna i koettet. Hans sjael trivdes pa
helvetets rand just daer braddjupet reser sig sa hoegt, att man pa en gang
hoer bade djaevlarnas skrik och tronernas koerer.--Jag aer den farligaste i
hertigborgen, ropade han under sina egna gisselslag, och du, Magnus, du
aer min hjaelte!

Naer jaernsulorna om morgnarna slamrade i kapellet, steg hertigen ur
baedden, sa framt han icke hade vakat hela natten och gloemt sig kvar hos
sina teckentydare i tornet. Hans rediga och klara foerstand hade blicken
fast riktad pa livets torra verklighet, men daer denna slutade i rymdens
moerker, stod han kvar lika vetgirig och foersoekte genomskada det
ogenomtraengliga. Allt av vidskepelse, aningar och syner, som foeljt med
hans dvaergaboerd, drev daer sitt spel med honom och lockade honom att
omgiva sig med stjaerntydare och spakarlar. Han var en laerd man och en
misstrogen man. Men ocksa spakarlarna hade sin stora laerdom, och han var
aldrig viss, att icke nagon av dem moejligtvis kunde raka att se aennu
djupare in i det foerdolda aen han sjaelv. De vakade, naer andra sovo, och
soekte baedden, naer andra gingo upp, och om morgnarna kommo de fran tornet
som en svaerm av moess.

Sa var det ocksa i dag. Saturnus hade statt i Stenbockens hus, innan
Jupiter hoejde sig oever skogskammen, och det syntes, att Magnus hade
deltagit i nagon besvaerjelse, ty han hoell aennu i handen ett blystycke,
som var tecknat med siffror. Han bar alltid grasvart mantel med bruna
kanter, och den enda sten, som fanns i jaernspaennet pa hans laederbaelte,
var en vaxglaensande, grablekt ogenomskinlig onyx. Den skyddade honom mot
sjaelsangest och bevarade kroppens styrka. Han aelskade blaendande
riddarprakt, men han ville se d