er jag kom tillbaka, hade getterna
tagit den, och nu halla de pa att spela och dansa.

Vaektarna trodde honom icke genast, ty det var tyst aennu en stund, men
snart boerjade det spela--foerst med ett mjukt dragande oever straengarna
och sedan med fasta och harda grepp. Det var getterna som slickade pa
straengarna, och ju mindre det blev kvar av mjoedet och skummet, dess
bullersammare gick den vilda laten.

Vaektarna sprungo ut foer att se. Som det var ett stycke att ga till
harpan och getterna stangades och knuffades, som hade de verkligen
dansat, vagade maennen dock icke genast taga mod till sig och stiga aenda
fram. Haerigenom vann Gistre tid.

Han skoet genast in mjoelkgrytan under buren, och de ljumma angorna vaeckte
ormarna igen, sa att de stucko fram huvudena ur klaederna och ringlade
sig ned i mjoelken. De troegaste, som aennu lago hoprullade i ett nystan,
sparkade han sjaelv ned. Vaektarna hade gloemt att taga nyckeln med sig, sa
att han utan hinder kom in i buren. Marken under spjaelorna kraelade av
skallade ormar, men han boejde sig in och viskade:

--Yrsa-lill, det aer jag, och jag kommer foer att raedda dig, om du vill
foelja mig och foer alltid bli min. Svara, att du vill det!

Men hon svarade icke utan lag i samma doedsliknande oroerlighet. Han
skakade pa henne, men huvudet foell viljeloest at sidan. Da lyfte han
foersiktigt upp henne och bar henne till kaelken. Han kaende, att hennes
hjaerta slog lugnt och fast.

Som snoen hade isat sig efter solbaergningen, behoevde han icke frukta, att
medarna skulle laemna nagra spar. Han vek genast av fran vaegen utat
faeltet, helt pa mafa utan att aennu veta vart. Han var naera att gloemma de
goemda smyckena, som skulle bygga hennes hem, men sa kom han ihag dem och
stannade vid ladan. Vaektarna hade dock aennu en gang varit daer och hittat
och toemt hornet, fast de sedan kastat det at sidan som nagot vaerdeloest.

En suck pressade sig ur hans broest, medan han gick ned till baecken med
hornet och haemtade vatten. Han gned Yrsa-lill med snoe och gav henne att
dricka. Ibland trodde han sig maerka under fingrarna, att hon roerde pa
laepparna och svalde en droppe. Men hur ofta han aen kaende pa oegonen, lago
de lika slutna, och hon vaknade icke. Han talade blitt till henne och
raeknade upp allt, som han skulle goera foer henne, om hon ville bli hos
honom.--Jag aer troett pa skogen. Du har taemt vilddjuret, Yrsa-lill,
klippt klorna pa lokatten och gjort bjoernen spa