d innanfoer jaernspjaelorna i
den djupaste vanmakt.

Ormarna, som kaende vaermen fran hennes kropp, lyfte dasigt sina huvud och
slickade i luften med tungorna. Sedan drogo de aennu hardare at pa
knutarna, men loeste dem igen och hela nystanet roerde sig. Ett par av de
stoersta straeckte ut sig till sin fulla laengd, liksom gaespande, och runno
troega och valna in mellan vecken i klaederna och i hennes aermar. Om hon
det minsta hade roert pa ett finger eller en arm, skulle de ha huggit,
men hon lag lika livloest oroerlig.

Gistre stod i doerren och vagade knappt tigga vaktfogden om misskund foer
att icke hans roest skulle vaecka henne. Det batade heller icke att nu
rycka upp doerren, ty ormarna skulle aenda hellre stanna i vaermen, daer de
voro. Och faran skulle ha blivit aennu stoerre, om nagon foersoekt att draga
ut henne ur buren. Allt fler och fler av ormarna raetade pa sig och
boerjade leta sig in mellan klaederna.

Han knoet de starka haenderna utan att kunna hjaelpa henne, och det
glimtade i hans oegon. Foergaeves genomgick han i minnet de besvaerjelser
och svartkonster, som han var sa kunnig i, och han vagade icke foerrada
sin kaerlek till henne foer de andra. Naer de hanskrattade, drog han ocksa
pa munnen. Men den stunden kaende han, att hans gamla lust att se barn
och kvinnor korsa sig av skraemsel foer hans svarta kapa foer alltid
slocknade, att det icke laengre fanns nagot annat foer honom aen hon, som
lag daer i ormburen. En enda, atminstone en enda, skulle kalla honom god
och aelska honom. Han grubblade fram och ater, hopsatte de aeventyrligaste
planer och gloemde icke att emellanat le ett brett och instaemmande leende
med de andra.

Slutligen hettade det till oever pannan, och han tyckte sig ha funnit en
utvaeg.

Det hade nu blivit skumt, och vid nedersta trappsteget brann en liten
eld, pa vilken vaektarna kokade sin mjoelk.

Han gick ut och skaffade sig en kaelke, och den staellde han i naerheten.
Sedan gick han med sin harpa till brygghuset, och daer bestroek han
straengarna med mjoed och haellde ymnigt med skum ovanpa. Daerefter lade han
harpan pa snoen ett stycke fran tjuvkaellaren och lockade sakta pa
getterna.

Naer han kom tillbaka, stodo vaektarna aennu kring buren och drevo spe, men
han sade till dem:

--Att sta haer kring buren kan ju vara noejsamt nog, men nu har det haent
nagot, som foerefaller mig aennu ovanligare att se pa. Nyss staellde jag
ifran mig harpan utanfoer vaeggen. Men na