tt med oegonen slutna.

Vaektarna nekade till att ha hoert nagon klagan.

--Vrider hon aldrig haenderna? Gar hon inte angestfullt av och an pa
jaernspjaelorna? Det brukar ju till och med ett vilt djur, naer det
inspaerras.

Vaektarna nekade aennu en gang. Da gav hon buren ett hart slag med kaeppen,
sa att Yrsa-lill spratt till och oeppnade oegonen.

--Du har det gott, du vallkulla, baettre aen jag, sade hon med ett
fraemmande och elakt loeje. Jag kom annars inte hit ned foer att pina dig.
De foersta dagarna kunde jag nog haft lust daertill, men sedan ha mina
budbaerare skaffat mig annat att grubbla pa. Jag taenkte bara, att det
skulle troesta mig att se en annan, som led och soerjde aennu djupare aen
jag... Jag tror, att om du hade gjort det, skulle jag nu ha velat hjaelpa
dig och sjaelv haft hjaelp daerav.

--Aer du inte den goda drottningen? fragade Yrsa-lill sakta. Inte talade
du foerr sa, da du moette nagon av oss pa vaegarna.

--Det aer laettare att tala vackert i lyckans dagar aen att fortsaetta
daermed ocksa i olyckans.

Yrsa-lill satt med ryggen och nacken mot jaernspjaelorna och foetterna rakt
utstraeckta. Armarna lago nedsjunkna utefter sidorna med oeppna och tomma
haender.

--Navael, drottning, sade hon. Tiden blir mig lang.

--Kan du soemma?

--Ingen har laert mig det. Men skaenk mig ett nystan att nysta pa.

Drottningen skrattade till igen, hart och elakt, och vaende sig om till
vaktfogden.

--Tag en spade och graev under den murkna alen, som star nedanfoer vaegen,
sa hittar du nog ett nystan at Yrsa-lill. Kom med mig ut, sa skall jag
undervisa dig, hur du skall baera dig at.

Han foeljde med drottningen ut, och hon talade en stund med honom, innan
hon gick tillbaka till sin sovstuga.

Det droejde laenge om, innan han kom igen, mer aen halva dagen. Da bar han
framfoer sig en spade, som han hoell med bada haenderna, och pa den lag
det ett nystan av vintersoemniga ormar. Han glaentade pa buren och kastade
in det.

Det foell i hennes knae och var mjukt och tungt, och hon stelnade av fasa.

Da begynte hennes droemvaerld att vackla och klarna under ett egendomligt
kallt och tunt ljus, sa att hon ploetsligt blev fullt vaken och sag
livets oeknar och maenniskornas hardhet. Hon sag Valdemar, som sorgloest
red bort med sin aelskade, och hoerde aennu drottningens skratt. Men det
varade endast ett oegonblick, ty ljuset var foer skaerande klart. Det blev
hastigt moerkt omkring henne, och hon gled ne