till sig den foeda, de
kunde komma at fran buskarna eller under den glesa och upptoeade snoen,
och de laeto icke driva bort sig. En gang sprungo de i en vettvill flock
till ladan, men naer de hoerde, att det icke var Yrsa-lill, som lockade
dem fran doerren, vaende de och skyndade ater till sluttningen utanfoer
tjuvkaellaren. Da gick lekaren ocksa bort fran ladan, plagad av saknad
och oroliga tankar, och foeljde dem.

Han hade sin lilla harpa vid sidan och satte sig ofta hos vaektarna och
spelade foer att Yrsa-lill skulle foersta, att han icke gloemde henne utan
pa avstand vakade oever henne.

Pa det saettet foergick mer aen en hel vecka. Ibland sag han ryttare
atervaenda, som drottningen hade skickat ut foer att speja pa Valdemars
langsamma faerd. Vaektarna beraettade foer varann, att det var slut med
soemnen i drottningens sovstuga och att hennes steg kunde hoeras hela
naetterna. Hon hade slutat bade att aeta och att klaeda av sig. En taerna,
som lyssnat vid doerren, hade hoert henne utbrista:--Sa laenge jag hade
honom, foerstod jag inte, att det var honom, som jag aelskade, men nu vet
jag det!--En annan taerna hade sett henne rycka av sig fingerguldet och
trampa pa det och hoert henne saega:--Varfoer smyckar jag mig med guld? Jag
trodde ocksa pa min syster som pa guld.

Hon hade ocksa ett broestspaenne med en ametist. Naer hon hoell upp den mot
solen, tyckte hon sig se inne i stenen en liten maninna, som dansade och
froejdade sig at ljuset. Taernorna brukade fa komma fram och se pa.--Hur
kan den lilla danserskan vara sa glad? sade nu drottningen och skickade
taernorna med broestspaennet till gardssmeden foer att han skulle sla soender
det.

En morgon kom hon ned i tjuvkaellaren, men pa de fa dagarna hade hon
blivit sa foeraendrad, att vaektarna i foerstone voro naera att taga henne
foer nagon av traelinnorna. Klaederna haengde vardsloest halvoeppna, den ena
skon var soenderbrusten, och det nedfallna haret foerefoell okammat och
hopsnaerjt och hade liksom mist bade faerg och glans. Hon gick tungt och
stoedde sig pa en kaepp.

Da hon kom ned foer de hala trappstegen, som vallade henne lika mycket
besvaer, som hade hon redan varit till aren, staellde hon sig nyfiket
framfoer buren. Foerst granskade hon noga den fangnas ansikte och gestalt
fran huvudet till foetterna. Sedan blev hon staende och tycktes grubbla
pa nagot.

--Grater och kvider hon aldrig? fragade hon, ty det, som foervanade
henne, var att Yrsa-lill sa