tminstone, och i dagningen ga
vi pa jakt.

--Ni tro, att allt blir lugnt, bara man ser blod, svarade Valdemar och
tog bagen.

12.

Den gangen da Valdemar och Jutta redo bort fran skogsladan vid Bjaelbo,
stod Yrsa-lill droemaktigt och tyst laenge kvar och sag efter dem. Hon
skakade bort den jordblandade snoen, som hade fastnat pa skjortan oever
knaena, och boerjade locka pa getterna. De hade sprungit ut, da doerren
blev laemnad oeppen. Da sag hon, att det kom bevaepnade maen fran
jarlagarden.

--I drottningens namn! sade de och omringade henne. Du aer var fange.

--Den goda drottningen? Skulle hon befalla nagot sadant?

--Hon aer inte laengre god. Hertigen talade med hennes tjaenare, innan han
red sin vaeg. Var har du tjuvgodset?

--Gavor aero inte tjuvgods.

Medan de tvistade, lyckades det lekaren, som stod kvar inne i ladan, att
oesa in smyckena i Manegarm och goemma hornet i en grop, som han makade
jord oever. Sjaelv staellde han sig ovanpa. Foer de smyckena taenkte han koepa
gard och grund at Yrsa-lill, och han stod just och grubblade pa, hur han
skulle laegga sina ord foer att aennu en gang vaga bedja henne att bli
hans.

Skall jag ocksa faengslas? fragade han. Men vaktkarlarna skrattade at
honom och svarade, att han vael icke hade vallat drottningen nagon
hjaertesorg att haemna.

De revo upp hoeet och hittade snart de dyrbara draekterna. De kastade dem
oever axlarna och taenkte, att det var allt.

--Kom nu, du lilla tjuvkulla, sade de och stoette Yrsa-lill i knaevecken
med spjutskaftet. Naer getterna sago, att hon begav sig bort, foeljde de
ocksa med bakefter. Den, som bar skaellan, gick fraemst och foersoekte att
stanga sig fram foer att komma aennu naermre henne. Det pinglade och
klingade, naer den lilla skaran av maen och getter naermade sig garden.

Vid sidan om ingangen stod en lag bod, som kallades tjuvkaellaren. Den
var aenda till takresningen av sten, och nagra trappsteg ledde ned i det
halvmoerka rummet. Laengst in var en jaernbur. Daer satte de Yrsa-lill och
laste vael igen om henne, och vaktfogden stoppade pa sig nycklarna.

Naer hon hade haemtat sig fran den foersta skraemseln, sjoenk hon ater i sin
droemlika dvala, och svarade ingenting pa vaektarnas manga hanfulla
tillrop och fragor. Mellan buren och trappan var det rum foer dem att
sitta, och de byttes ut mot nya maen, var gang timmetraelen gick foerbi och
ropade ut tiden.

Getterna hoello sig troget i naerheten. De nappade