fullare haengivenhet aen nagonsin. Men den underliga blyghet, som hade
smugit sig in mellan dem, gjorde henne foersagd, sa att hon talade med
ett lugn, som hon icke kaende.

Om han pa nytt hade bett henne att stanna, skulle hon besinningsloest ha
gjort det. Det anade ocksa han, men hans tunga var lika bunden som
hennes, och han skulle kunna ha talat tio ganger varmare till en annan
alldeles obekant kvinna.

Hon anfoells av skaerande samvetskval. Varfoer hade hon gatt in i
toernsnaret? Hade hon da verkligen inbillat sig, att det som boerjade ur
ingenting aldrig heller kunde bli nagot annat aen ingenting? Foer foersta
gangen taenkte hon med anger pa systern. Hade hon da sa alldeles gloemt
henne? Ja, under alla dessa dagar hade hon varit doed foer henne. Och nu
stod hon daer alldeles inpa henne som ett moerkt oede, mot vilket hon icke
hade nagon makt. Hon naestan skrek till, medan hon drog sig baklaenges
utefter vaeggen.

--Valdemar, viskade hon, du skall saetta dig haer pa baenken. Vad natten aer
stjaernfager och hoeg, Valdemar! Du skall saetta dig haer... bara foer en
stund... sa att jag far ga ned med taernorna och laemna en skaerv at
fattigbarnen i likfoeljet. Sedan kommer jag tillbaka.

Han nickade och satte sig ned, fast han mycket vael foerstod, att hon icke
skulle komma. Han sag icke efter henne, fast han hoerde, hur haestarna
leddes upp till porten och att bara hans egna maen stannade kvar.

Herr Svantepolk kom fram och kastade sin handske mitt i hans broest.

--Jag uppsaeger dig tro och loven, konung! ropade han. Sa laenge jungfrun
var kvar, fann jag det hoeviskt att tiga. Men allt vad jag har laert dig
om kaerlekens raetta vaesen har du kraenkt. Daerfoer sitter du nu olycklig.
Lev vael. Du aer ingen raett riddare, och Svantepolk Knutsson kan inte
laengre tjaena dig. Min vaeg gar till Nykoepingshus.

Men de andra maennen samlades omkring baenken och Karl Algotssons ljusa
oegon blaenkte som blaaktiga mjoelkdroppar i det roedbruna ansiktet. Han
sparkade till braenderna pa spisen, sa att gloeden staenkte oever plankorna.

--Jag oenskar, att det brunne ned, hela naestet! Sorg pryder dig inte,
herre. Vakta er nu foer kung Valdemar, ni kvinnor i Sveriges land!
Smasvenner, var ha ni hans roeda hatt med tofsar och hans kedjor med
silverfalkarna och allt, som en kung behoever, naer han skall ut pa
aeventyr? Daliga svenner, som inte taenka pa att medfoera sadant. Se haer,
Valdemar. Bagar och pilar, det finns det a