enge styra riket baest det lyster.
Haer har jag fasta murar och stannar med dig, om du vill.

Hon skakade pa huvudet.

--Du har inte mitt trots, jungfru Lindeloev, fortsatte han. Lindeloevet aer
foer lent och mjukt att halla sig rakt i isblasten. Men varfoer sitter du
och lyss? Aer det fogden, som du fruktar?

--Nej, inte honom.

--Aer det nattstrykarna ute pa vaegarna?

--Inte dem.

Da hon icke svarade annat, slutade han att fraga. Det fanns hos henne
nagot osinnligt, sa att hon aelskade mest med tankarna, och hon var en
laengterska.

Nedslagna och oroliga boerjade svennerna att duka bordet. De gingo tyst,
ty naer de skulle fylla baegaren framfoer henne, maerkte de, att hon sov.
Ploetsligt spratt hon upp.

--Nu hoer jag det! sade hon och reste sig, och den haenryckta klangen i
staemman var ater en ung nunnas.

Valdemar lade armen om hennes axlar.

--Vad aer det, du hoer? fragade han. Det tunga lugnet i frustugan tog
ifran mig min drottning, skogen behoell Yrsa-lill och maenniskofunder
locka bort den enda, som jag verkligen har aelskat.

--Nej, inte maenniskofunder, Valdemar. Maenniskofunderna har du laert mig
att trampa pa... Men nu hoer jag det! Ja, det var det, som jag under alla
dessa dagar vaentat pa och laengtat efter och fruktat. Ibland blev min
laengtan sa stark, att jag knappt visste, hur jag skulle fa timmarna att
ga.

Hon pekade mot vindoegat, daer skinnluckan upplystes utifran av ett svagt
gulaktigt sken. Taernorna oeppnade luckan, och sjungande barnroester hoerdes
fran vaegen. Det var en ung kvinna, som hade somnat i Gud och bars till
graven i sin vita kista.

--Jag visste, Valdemar, att sa snart jag fick hoera nagon av de fromma
sangerna, skulle jag bli liksom kall och doed och allt, som varit mellan
oss, en sadan sorg, att jag inte laengre kunde stanna i den, inte en enda
dag. Jag aer foedd till att lycklig ga omkring och ansa ljusen pa sma
tysta och rosiga altaren, inte till jublet i ett brott. Jag aer foer svag,
Valdemar. Hjaelp mig till frid.

Hon foersoekte att giva honom en smekning, men den blev lika foerlaegen som
hans egen.

De visste icke vad de skulle saega varann och icke hur de skulle taga
farvael, ty att raecka handen, det var dock foer litet. Det sade dem deras
hjaertan. Naer de taenkte daerpa och pa den foersta resdagen, begynte deras
kaerlek aterigen att blossa upp. Det snyftade och kved inom henne, och
hon ville sla armarna om hans hals och trycka sig till honom med en