sta gangen, maerkta
av foergaengelsen, och de kommo ihag, att snart skulle andra smataernor sta
och taenka pa dem sjaelva pa samma saett. Och sa skulle det ga ar efter ar,
aenda till dess ingen laengre visste, att de hade funnits till. De slaeppte
varandras haender och smoego sig in igen utmed vaeggbonaderna.

De sista naetternas av julbestyr fyllda vaka gjorde dock smaningom sin
verkan. Det var vid pass tva hundra maenniskor i salen, men till sist
sutto alla askgra och tysta. Ingen visste riktigt om han halvsov eller
var vaken. Fast det aennu var langt till ottesangen, vagade ingen bli
ensam. Icke ens Magnus fann sin vanliga trevnad i det oede haerbaerget utan
stannade hellre vid det oroerda hornet.

Valdemar forskade grubblande i stjaernorna oever elden, och hans oegon
upplystes av en klar fjaerrsynthet, sa att han sag aenda ned till Rom, daer
den helige fadren lag foersaenkt i boen. Var han stannade, traeffade han
maenniskor, som plagade och plagades och som svarade honom att de icke
foertjaenade baettre. Pa galgbackarna flydde haexkarlar och besvaerjare med
haenderna oever hatten, foer att den icke skulle blasa ifran dem. I
borgstugorna stodo roevade kvinnor och kokade gift at sina herrar. Men
framfoer vart kors vid vaegen knaeboejde riddare och munkar och tiggare och
spetaelska och snyftade: Du, som led foer oss, arma plagade maenniskor, giv
oss friden, friden!--Och da klaettrade som pa han benrangel ur groparna
pa kyrkogarden och satte sig att rida pa klockorna. Foer vart timslag
under deras knogar blev det roerelse och foerskraeckelse bland brynjorna
och trasorna. Och de sovande sprutto upp fran saenghalmen och stammade:
Inte sa fort med timmarna, inte sa bratt mot det oundvikliga! Aer da
detta friden, som vi bedja om?--Liklukten och roekelsen voro naera att
kvaeva honom, och han snubblade in i benhus, daer djaevlarna hoello pa att
slita upp de foertappades broest och rycka ut de inaelvor, som tillhoerde
dem. De hade gra trynen och liknade oedlor, daer de tuggade pa hjaertan och
njurar, som redan i livet varit foerruttnade och nu fyllde dem med ett
sadant vaelbehag, att deras ryggar gingo i vagor. Och han sag sin egen
kropp ligga avklaedd och bla under deras klor.

Hans mantelsnibb hade stramande fastnat om baenkstolpen, som ville en
osynlig makt draga ned honom ur hoegsaetet. Ord, som annars saellan
brukade trivas pa hans tunga, vaexte fram naturligt och sakta, och han
knaeppte haenderna och viskade:

--Krist