hindrade hertigen att inkasta de svar,
som lekte honom pa tungan. Han foell i tankar och spratt upp, naer
Valdemar tystnade.

--Du har talat om kaerleken mellan man och kvinna, men det stora i
vaerlden har aldrig uppstatt ur den kaerleken, utan ur strid mot den.
Daerfoer kallas ocksa maenniskan foerst vis, naer hon blir gammal och ser ned
oever sina forna boejelser som den vita paven oever sina svarta praester.
Lat oss invaenta den stunden och da spraka bort en sval vinterdag med
varann. Alderdomen aer livets skoenhet och krona. Lat oss laengta efter att
bli gamla.

--Du har alltid gent till fagra talesaett, Magnus.

--Vad loenar det att soeka foerklara sig infoer tva sa unga maenniskor. Du
skulle inte hoera pa mig, inte foersta mig, om jag aennu en gang bade dig
att laemna oss. Da skulle allt bli vael igen, bli ett lappri, som ni
sjaelva om ett ar bada skulle le at. Men kanske foerstar du ett annat
sprak baettre. Du aer ensam, och vi aero elva man hoegt. Haer i skogen aer
ingen den andras herre, utan vi aero raett och slaett maen, som foersvara en
kvinna.

Valdemar hoejde pa axlarna.

--Vallhjonen skola visa oss avlaegsna stigar, som ingen annan hittar.
Bjud hertigen farvael, jungfru Lindeloev!

Hon kastade armarna bakat och svarade klingande:

--Om du kan visa, att det finns en enda flaeck pa Magnus' riddarskoeld...
Ja, da, Valdemar! Till dess foerlitar jag mig pa honom.

Det prasslade i vran, och Gistre Haerjanson lyfte sitt finger.

--Nu kommer min stund.

--Den nidingen, vad vill han haer? mumlade Magnus.

--Vittna.

--Naer man trampar pa en groda, oenskar hon, att hon vore en huggorm.

--Jag taenker att jag aenda kan stinga, svarade lekaren och straeckte fram
huvudet mellan Valdemars och Juttas axlar. Du har alltid varit god mot
mig, Valdemar, och mitt samvete maste laettas. Undra pa att din haest nyss
hade sadan fart! Det var den, som hertigen red i vapenleken. Men sa haer
ars aero alla haestar langhariga och inte att kaenna igen.

Och sa beraettade han om hertigens svek pa raennarbanan.--Se nu sa han
tiger, hanade han, aenskoent han inte kan rodna. Han har ju dvaergablod
under huden.

Haepnare ahoerare hade den hemska spelmannen icke ofta sett omkring sig,
och det blev oro ute pa glaentan. Herr Svantepolk, som i sitt menloest
rena barnahjaerta aldrig naert ett foersat, skakade sorgset sitt vita har,
och maennen ropade till Magnus:

--Rid du hem och bota dina kittlar, hertig!

--Ja, jag skal