igare aen fjaell och
oeverst soliga som hoegslaetter.

Den lilla garden beboddes av en frigiven trael, som varken hade nagon
kvinna eller nagra tjaenare. Han stod i doerren till noethuset med staevan
och en tranlampa, som han av foervaning gloemde att blasa ut. Mest haepnade
han oever att den unga kvinnan bar en draekt, som paminde om en nunnas.

Han beraettade dem, att de hade rakat vilse genom att foelja baecken nedat
i staellet foer uppat, men han bad dem vaenligt att stiga in och spisa med
honom.

Treenighetsljuset, som aennu stod kvar mitt pa bordet sedan julen, blev
taent och elden brann pa haerden. Valdemar kaende sig sa vael till mods, att
han boerjade leka och gyckla ocksa med traelen. Han beskrev vitt och
brett, hur han hade foert bort Jutta fran ett kloster och aennu hade
foerfoeljarna i sina haelar. Hon vaende sig at sidan foer att bonden icke
skulle se, hur hon log, och det sporrade Valdemar att foervilla honom
aennu mer. Det gick dem som i en springlek, daer man blir ivrigare, ju
yrare allt virvlar omkring, aenda till dess man icke laengre vet, var man
star, och da jublar allra mest. En maltid hade aldrig smakat dem baettre
aen den tarvliga, som de nu foertaerde med traesked.

Innan de hade slutat, hoerdes rop fran hoejden ovanfoer stugan, och de
kaende igen herr Svantepolks foerskraeckta roest.

--Trael, du skall ga ut och svara dem, att stugan aer tom, sade Valdemar.
Han kaende att han ploetsligt menade, vad han sade.--Du skall visa vara
foerfoeljare uppat utefter baecken och locka dem att skynda sig inat skogen
pa den raetta farvaegen.

Han sag, att hon ville saega nagot, och tog henne foervirrad om handen.

--Vill du, sa ga ut med traelen och visa dig. Ingenting hindrar dig...
liksom ju allt mellan oss boerjade ur ingenting. Vad vi aen lova, vad vi
aen foersoeka, alltid aer det aenda nagot, som foer oss samman. Men vill du,
sa slaepper jag din hand.

Traelen sag foergrymmad pa henne.

--Vem aer du, som inte aer trofastare mot den, som vagat liv och lemmar
foer din skull? brummade han. Det foerefoell henne, att hans enfaldiga
fraga, som hon aennu nyss skulle ha lett at, hjaelpte henne fran att
behoeva svara. Hon satt alldeles stilla.

Maltiden var just slut. Traelen steg upp, och det var sed bland de
fattiga att kyssas efter handtvagningen. Att kyssa den fula och
skrynkliga traelen gick laett, men naer de skulle kyssa varann, var det
icke laengre som i svalgangen pa jarlagarden, utan bada rod