nade.

Han hoell henne kvar om huvudet och fortsatte att kyssa henne pa oegon och
kinder utan att akta pa traelen. Han mindes vart ord fran den foeregaende
morgonen vid skogsladan, men det var en annans roest. Och hon gloemde, att
det var vaenner och icke fiender, som nu letade efter dem. Hennes
innersta sjael talade aennu lika klart om sin laengtan till friden hos de
goda systrarna, och aenda foerefoell det henne, att allt, som Valdemar nyss
hade inbillat traelen, var den naturliga och enkla sanningen.

Lagorna pa haerden ryckte sig fran de sotiga braenderna och svingade sig
vinande upp i den hoega luften oever takoeppningen. Fast hjaertat fortsatte
att sla som en tung sten, fick hela hennes vaesen eldens laetta vingar och
genombaevades av svallande glaedje. Nunneklaederna vecklade in sig i
Valdemars mantel, och han hoell fram hennes fingrar oever elden och vaermde
dem, naer blodet drog sig fran dem.

Traelen klarnade upp, naer han sag, hur de flyttade ihop sig pa baenken och
knappt laengre maerkte honom.

--Sa vill jag, att det skall vara! sade han, men stod aennu och menade.
Vad loen far jag, om jag nu hjaelper er mot de hjaertloesa foerfoeljarna? Jag
aer en utblottad stackare.

Hon for samman med en blick av atervaeckt besinning.

Valdemar tog kniven, som lag pa bordet, och boerjade spraetta av ett av
spaennena pa hennes skor.

--Det aer foer sent nu, mumlade han. Vi skulle aldrig fa en angerfri
stund, om vi fortsatte att fly varann i staellet foer att fly de andra.

Da boejde hon sig ocksa ned och slet sjaelv ut de sista tradarna. Hon
kastade foerst det ena spaennet och sedan det andra i traelens foerklaede.

--Ja, du maste hjaelpa oss, gamle man, stammade hon, utan nagon redig
tanke med sina meningsloesa ord.

Traelen gick ut.

De hoerde, hur han stod en stund vid husknuten och ropade till herr
Svantepolk, att kojan var tom. Sedan gick han upp till honom, och det
blev tyst.

Fran noethuset ljoed ibland ett gaellt slag i en skaella, och snoen rasade
med buller fran ett tak. Annars lag hela garden som utdoed och Valdemar
drog henne till sig i en yra av outsaeglig lycka.

Foerst fram pa dagen naermade sig ater roester. Fran hoejderna urskildes det
klingande och hasande, som brukar hoeras, naer haestar ledas utfoer hala
staellen.

Valdemar tog upp manteln, som lag kastad pa golvet och hade blivit
sotig. Han sag sig omkring som efter ett vapen, skoet upp den laga
doerrluckan och boejde sig. Herr Svante