polk stod redan mellan haestarna pa
tunet, men hade blicken faest pa sin egen skospets. Var skrynkla darrade
och ryckte i hans ansikte.

--Haer aer ingen bostad foer konungar, sade han. Haestarna vaenta. Du har
gatt vilse. Den enfaldige traelen tordes inte beraetta det. Lyckligtvis
hittade vi slutligen dina egna spar.

Valdemar var aennu yr av lycka. Den virvelvind, som ilade genom hans
laetta sinne, kunde ha lockat honom att pa trots kasta sig utfoer ett
braddjup eller stoeta ett spjut genom sin egen hand. Foer honom, som
aldrig kunde saega nej till vad livet bjoed, laet den gamle riddarens
staemma sproed och oemklig. Han sprang ut oever troeskeln och tog ett hart
tag om haesttygeln, icke av harm utan i kaenslan av sin makt.

--Du har raett, din tok, svarade han. Men jag har flera gardar och
befaesta hus utmed vaegen, och i det foersta baesta stanna vi pa allvar.
Jag vill se den, som kan hindra mig.

Jutta satt kvar pa baenken. Han maste ropa flera ganger, innan hon kom
ut. Hon gick mycket hastigt, foerd framat av hans uppmaning och av sina
egna steg mer aen av sin vilja. Den foersagda tystnaden bland de
kringstaende tvang henne att tala, och hon steg raskt i sadeln, blek,
med heta flaeckar pa kinderna och glaensande oegon.

--Vi skickade traelen foer att kalla pa er, sade hon med ett kallt och
latsat leende.

Naer de hade aterfunnit vaegen, fortsatte Valdemar att rida bredvid henne
som dagen foerut och visade sin kaerlek oeppet foer alla. Pa det saettet gick
faerden framat under tystnad fran foeljet och glada rop fran de bada unga
i spetsen. Naer boenderna sago dem, trodde de, att hon var drottningen.
Herr Svantepolk red efterst, och det var omoejligt att fa ett ord fran
honom. Vid maltiderna hoell han sig undan och laet baera maten till sig
eller noejde sig med en baegare mjoelk och ett kallt stycke fagel.

Pa var kungsgard gjordes ett uppehall foer flera dagar, och Valdemar var
alltid i Juttas naerhet. Hon brukade sta i solskenet vid den oeppnade
skinnluckan i vindoegat och mata sparvarna liksom foer att dela med sig av
sin lycka. Valdemar skaenkte sloesaktigt at alla sidor sina egna prydnader
foer att fa hoera ett belatet ord. Det plagade honom att vara ensam om sin
glaedje, och i stugorna gav han de fattiga sina sista penningar. Om
aftnarna satt han ensam med henne och spelade harpa. Eller ocksa
samlade han svennerna och de danska taernorna. Det kunde lekas och dansas
aenda till midnatt, men det blev aldrig