n sjaelastuga vid ingangen till Holaveden. At Jutta
baeddades pa laven, och maennen lago i granriset pa golvet. Men det blev
icke mycken vila, ty hennes danska smataernor och manga av Valdemars
svenner efterskickades fran Bjaelbo och anlaende flockvis under hela
natten. Doerren gick oupphoerligt upp, och de unga maenniskorna kommo in
snoeiga, muntra och hungriga. Da det daerfoer blev mer talande och
skrattande aen soemn, broet man upp tidigt. Men det gick icke fort att fa
de fyrtio haestarna sadlade, och nagra av dem skulle lastas med sovtjaell,
bolstrar, stekpannor, saeckar och tunnor med matfoerrad. Daerfoer gingo
Valdemar och Jutta ett stycke i foervaeg uppat skogen.--Foelj baecken!--sade
tavernaren och raeckte honom sin stav.

Det var aennu moerkt. Stjaernorna blaenkte, och det klara och svala vaedret
gjorde de bada vandrarna glada. De mindes den foeregaende dagens faerd som
nagot oskyldigt och vackert och oenskade, att det skulle bli en rad av
sadana dagar aenda till landamaeret. De jollrade och smasjoengo som den
baeck de foeljde, men deras osaliga kaerlek vaexte bara dubbelt bakom de
bekymmersloesa orden. Ingen kunde motsaega den andra. Vad den ena ville,
det ville strax ocksa den andra. De laeste alltid varandras tankar, fast
de foerstaellde sig med sin lek och latsades bade blinda och doeva.

De maerkte, att snoen blev djupare och tyngre och att vaegen stupade.
Slutligen var det icke laengre nagon vaeg, knappt en stig, ty de maste
vaedja foer granar och stenblock, och baecken stoertade sig utfoer allt
brantare haellar.

I gryningen kommo de ned till en liten gard, vars lantliga skoenhet ett
oegonblick foerstummade dem. De hade foerut gatt och gatt utan att taenka
pa, att tiden led och att deras foelje kunde oroas.

Ekar, oxlar och himmelshoega askar vaexte i en sadan yppighet, fast allt
nu var klaett med rimfrost i staellet foer med loev, att daer knappt fanns
rum foer ett plogland. Stenroes och skidgardar goemdes under snoeiga
hasslar, nyponkvistar och hallonbuskar. Stugans ena gavel var begravd i
en driva, och vindskedarnas ormhuvud hade hoega moessor av snoe. Ett par
ugglor, som under natten vaermt sig vid takljuren, sutto lugnt kvar mitt
i dagsljuset. Roeken steg rakt upp genom den vita lummigheten. Det fanns
ingen vind, inga segel pa den aendloesa Vaettern, som svindlande djupt
nedanfoer klippbranterna aen blanade fram, aen foersvann som genomskinlig
och tom luft. Langt borta lago nagra runda moln, vaeld