oenskar, kan jag neka dig. Foersoek att taenka dig, att
jag aer en vaen och fraende, som foer dig till klostret.

Hennes oegon krympte ihop och tindrade, och den spensliga gestalten reste
sig fran baenken med en stillsam glaedje, som hade foten redan statt pa
klosterkyrkans gravhaellar.

--O, hur lycklig skall jag inte kasta mig i de goda systrarnas armar!
Hur skall jag inte daer fa smaka friden... friden, som vi sa innerligt
ropa efter, vi stackars betryckta maenniskor. Hur lugnt skall inte doket
kyla oever pannan. Taenk, taenk, att vaeckas om naetterna av klockringning,
att aldrig mer se vaerldens ondska i sin naerhet och att sista gangen
under ottesangen fa somna bort pa halmen med det taenda vaxljuset mellan
haenderna, raettfaerdighetens ljus.

--Kaenn dig redan i de goda systrarnas armar, atminstone i en broders.
Foer mig aer du redan en fridlyst nunna. Det var foer att foersoeka gloemma
dig jag satt haer med Yrsa-lill. Det var illa av mig, men nu har jag mod
att saega dig det.

Han foeljde henne ut i det klingande solskenet och lyfte henne i
frusadeln.

Yrsa-lill var i faerd med att rulla det skylande hoeet tillbaka oever sina
dyrbarheter, men hon lyssnade hela tiden med skaerpt hoersel. I hennes
stilla droemliv var det bara en ny och vacker syn, att sa hoega gaester en
stund droejde hos henne och att det var foer att gloemma en sa aenglaren
varelse, som han hade gatt i vaenskap med henne. Hon var lycklig oever att
fa sta sa naera den vaelfostrade jungfrun, att hon ibland kom at att
stryka oever hennes aermfallar. Naer hon sag, att Valdemars haest hade gatt
undan bland traeden foer att nafsa fran grenarna, tog hon en hoetapp och
lockade honom tillbaka. Men stiglaedret hade brustit och Valdemar vinkade
pa henne.

--Du maste hjaelpa mig, Yrsa-lill. Du foerstar, att jag har brattom. Jag
skall ju foelja min aelskade.

Da boejde hon sig framat, sa att han fick trampa pa hennes rygg, naer han
skulle stiga upp pa haesten.

--Bliv god mot henne, lekare, sade han, medan han red bort pa den
slingrande stigen.

Efter oeverstandna faror och strider boerjade smaningom sinnena att sla om
i sorgloeshet. Det var icke bara det sagda utan lika mycket det outsagda,
som sjoeng om sin glaedje i det vackra vintervaedret. Skratt och oskyldig
lek skallade genom skogen. Nu var allt igen som den kvaellen i den
manljusa svalgangen, och herr Svantepolk nickade segernoejd at sina
skyddslingar.

11.

De oevernattade i e