l rida till mitt Nykoepingshus och bota mina kittlar,
svarade han med torr roest, men ringhandsken darrade och glindrade. Naer
de bli faerdiga och blanka, skall jag halla gaestabud. Jag brukade list i
vapenleken, det aer sant, Valdemar. Men nu naer jag menar aerligt och vill
raedda dig fran den stoersta olycka, da far jag mitt straff. Da tror du
mig inte laengre. Om du bara trodde pa mig... Jag skulle bli din
trognaste man, jag skulle goera allt foer dig, ty ingen pa hela jorden har
jag aelskat sa mycket. Och jag aelskar dig aen. Aldrig mer skall jag nu
fran dig fa hoera ett gott brodersord.

Valdemar hade satt sig ned hos Jutta. De visste icke sjaelva, att han
redan hade lagt sin hand i hennes. Den andra raeckte han at Magnus och
stralade upp.

--Mellan oss aer allt gott!

Men Magnus kunde icke mottaga den utan slog ned oegonen och red bort
under de snoeiga grenarna.

De bada pa baenken slaeppte genast varann och makade sig foerlaeget at
sidorna. Hade hon da ingen laengre att fa skydd hos, ingen som hon kunde
akta och foelja med tillfoersikt? Naer Valdemar sag hennes hjaelploeshet,
blygdes han oever sina ord till henne nyss. Det skedde en foeraendring med
honom, och han foerstod icke sig sjaelv. Det blev lugnt och stilla i hans
sinne, och det fanns ingenting laengre, som gjorde honom sorg.
Visserligen hoerde han aennu i sin sjael ovaedret, som drog bort, men det
var redan oevervunnet och langt pa avstand, och milda och mjuka straengar,
som han icke foerr vetat nagot om, begynte darra genom hans tankar. Han
sade sig:--Varfoer hyser jag inte laengre samma angestfulla laengtan att
halla henne kvar? Varfoer far jag en sadan ploetslig lust att bli hennes
baesta hjaelpare och inte begaera annat aen att fa rida framfoer henne som en
riddare med draget svaerd? All lycka, som hon oenskar, skall bli hennes,
och intet foertal far sudla henne. Nu foerst skulle min broder pa allvar
frukta foer mitt hjaerta. Sannerligen detta maste vara kaerlek.

Han satt och sag i den nedtrampade snoen, men haestarna vaeckte honom med
sitt skrapande.

--Lindeloev, Lindeloev, viskade han. Du far inte smyga dig bort som en
rymmerska. Foer vem skulle du fly? Dag foer dag skall jag foelja dig till
landamaeret i hertigens staelle. Om naetterna skola herr Svantepolk och jag
sova pa granriset och halla vakt.

--Jag far da fortsaetta min faerd? fragade hon hastigt. Du, som befaller
haer i landet, aer det du, som lovar mig det?

--Ingenting, som du