harpan med dig, lekare, sa staem upp om
kaerleken! Och om kvinnorna! Vi begabba dem som svagheten begabbar
oevermakten, som maenniskorna bespotta sina egna gudar. De aero lagan, och
vi med allt vart byggande och lagskipande aero bara vaxet!

--Laer dig av mig att undfly kvinnorna, Valdemar, svarade Magnus med ett
stelt leende och en bugning foer den aedla fraenkan. De kaenna bara en lag:
kaerleksbalken. Vi maen ha tusen.

Valdemars har var i oordning och hans aerm uppriven till halva sin laengd.
Han talade med svindlande bradska, naera att falla i bade skratt och
grat--ibland mjukt och bedjande, ibland hotande. Han ville att alla
skulle hoera pa. Hela tiden vaende han sig runt at alla sidor som en
sakfoerare pa tinget.

--Skada ville jag vara lagmaen och kloktaenkta, om vara barn en dag kunde
foedas ur litet regnvatten i en sked. De skulle sitta och tala aennu
aedlare, aennu visare, aennu sannare, men torka ihop utan att laengre orka
hoera sig sjaelva, aen mindre varandra. De skulle saega: tag fram braederna
och spika vara kistor, sa att vi aentligen fa komma till ro, ty sa mycken
torr aedelhet, visdom och sanning kan aenda ingen maenniska uthaerda. Eller
lat det ocksa bli igen, som det var foerut, lat dem komma emot oss igen,
de foersagda och foerlaegna kvinnorna med sin laengtan efter kaerlek... Sa
skulle det ga, broder, om vi en morgon naer vi vaknade funno, att
kvinnorna hade doett ut. Vi skulle bli vaenner igen, du och jag, vaenner
och sata broeder... och till sist hata ljudet av varandras steg...
Lycklig den man, som far doe pa en kvinnas arm i staellet foer pa en ensam
kudde! Har du kaent den unkna lukten i ett hus, daer det inte finns nagon
kvinna? Du har det. Ett helt ar har du suttit hemma pa ditt
Nykoepingshus, och unkenheten har fastnat i dina klaeder. Daerfoer aer du en
styggelse foer kvinnor, hur mycket de akta dig. Om jag segnade doed haer pa
staellet, skulle var unga fraenka skifta hy och slita sitt har, men vore
det du, skulle hon falla mig om halsen. Kom hit, kom hit, mitt barn, och
hall upp med foerstaellningen! Jag ser in genom ditt ansikte, och mig
vilseleder du inte. Vi ha skogen och friheten omkring oss, vi aero i
paradiset, och pa maenniskofunder trampa vi. En sak fattas mig: feghet.
Jag har inemot tre hundra riddare och fotkarlar i hovgarden, och jag
skulle inte vaga trotsa en doed rad i en lag! Vad maenniskor skrivit kan
strykas ut med ett maenniskofinger.

Den andloesa bradskan i hans ord