e slutligen sitt vapen,
medan hans haest stroek baklaenges och satte sig pa hasorna.

--Vid helgonens namn, aer det du, Valdemar? Nu har du en annan klang i
ditt jaern aen sist vid dysten. Visste jag inte, att ocksa detta under
skulle ske med dig!

Valdemar steg av och ryckte upp doerren till ladan. Gistre Haerjanson
stod hopkrupen i ena vran som en svart skugga, men Yrsa-lill hoell pa att
leta fram under hoeet alla de kungliga gavorna, alla halsband och
guldsoemmade kjolar. Hon visade dem foer Jutta, som satt pa kubben.

--Av vem har du fatt all den haerligheten, vallkulla? fragade Jutta
foeraktfullt och latsades foerst icke maerka Valdemar.

Yrsa-lill foerundrades.

--Av honom. Av vem annars? svarade hon utan begrepp om blygsel och
pekade langsamt och soekande pa Valdemar.

--Jag ville sjaelv se det foer att kunna tro, viskade Jutta bittert och
vaende sig fran henne. Ingen kan nu foerma mig att vaenda om. Jag tackar
dig, Magnus, foer att du visade mig hit, fast tiden var knapp. Lat oss nu
fortsaetta var faerd.

Naer Valdemar sag henne i sin naerhet, som hon satt daer roednupen av
koelden, broet glaedjen fram genom vreden. Fast han varken hade brynja
eller huva, glittrade det om honom som fran de blankaste stalringar. Hon
undvek hans blick, plockade snoekulorna fran de ludna skinnskorna och gav
sig fullt upp att skoeta med likgiltiga ting. I hela skaran tycktes hon
den enda, som icke varsnade honom, fast han hade kommit med sadant
slammer. Han raeckte henne bada haenderna, men hon sag foerbi honom bort i
tomma luften och svarade fraemmande:

--Hertigen foersvarar mig. Jag har staellt mig under den mans beskydd, som
jag kan akta och aera.

Det skaenkte icke en sadan ro at hjaertat att fa de orden utsagda, som
hon hade vaentat. Under hela ritten hade det ratt ett solsken, som kunde
goera den bittraste glad, och det foerefoell henne naestan, att den friska
vinterdagen nu kom stormande efter henne i Valdemars skepnad. Emellertid
hade hertigen ridit sa naera fram till doerren, att hans haest stack in
huvudet och nappade efter hoe.

--Lat mig foelja henne, Valdemar, sade han. Eller aer det kvinnor, som
skola rycka omkull folkungatraedet, det skyhoega, det lummiga?

--Da raemnar det foer ett vaestanvaeder, broder. Da faller det tillbaka i
samma famn, daer allt skoet upp. Och jord och stjaernor skola sjunga: nu
tappa roetterna sitt faeste i bondejorden, nu blommar folkungatraedet i en
enda salig eldsflamma. Har du