us min fraelsare, varfoer slar du mig med en sadan fasa?

10.

Annandag jul, staffansdagen, skulle haestarna svettridas, innan man slog
ader och laet deras blod spruta som i haestgudens tid. Valdemar stod med
nyckelknippan i stalldoerren bredvid baenken med knivarna och raeknade
misstaenksamt de atervaendande springarna. Vitrimmade som traeden kommo de
i backen, och de langa skuggorna av deras ben ringlade utefter vaegen.
Det var det friskaste och rosigaste morgonvaeder, och djur och maenniskor
andades laett och blevo glada.

Pa en sadan morgon maste det bli en vild ritt. Valdemar hade raeknat tva
och sextio haestar, da de slaepptes ut, men han maerkte, att det icke nu pa
langt naer var sa manga i den atervaendande flocken. Han kastade ifran sig
den hindrande manteln pa golvet framfoer spiltorna och skyndade upp mot
svalgangen, daer Folkungarna stodo i sina paelsar. Han sag, att Jutta icke
laengre var kvar bland dem och att ocksa hertigen och herr Svantepolk och
flera av de danska smataernorna voro foersvunna. Da han fragade daerom,
begynte Folkungarna att huttra och stampa och ingen visste besked. Med
vaexande oro ilade han genom tomma sovstugor och haerbaergen och ropade
utan att fa svar.

Slutligen sprang han ut pa faeltet, daer nagra stallsvenner aennu tumlade
sina haestar, men det droejde innan han kunde hinna upp den naermaste. Det
var den unge Tyrgils Knutsson, som aldrig kunde lockas till en loegn, och
han bekaende, att en frusadel under natten hade blivit bortburen och goemd
i ett dike. Valdemar laet honom sitta av och svingade sig upp i hans
staelle med foten i stiglaedret. Han foerstod, att hertigen med list hade
begagnat den stund, da alla haestarna voro ute. Men han sag sig villradig
omkring, ty bland sa manga hovspar i snoen var det fafaengt att leta de
raetta. Skogen brukade ju dock vara flyktingars foersta goemsle, och daerfoer
laet han den svettiga och yra haesten straecka ut at det hallet.

Han hade heller icke misstagit sig. Snart begynte haesten att vaedra sina
stallkamrater och foerde honom till ett mycket upptrampat staelle. Det var
foer honom ingen obekant stig, ty den ledde till vallkullans lada. Naer
han red in pa glaentan fick han se, att daer hade flyktingarna stannat foer
ett oegonblick. Det var elva ryttare, och alla sutto till haest, men
frusadeln var tom.

Valdemar drog sitt korta svaerd och hoegg blint in pa herr Svantepolk. Det
gnistrade och skraellde. Herr Svantepolk saenkt