s bort, da hade du ingenting att
sjunga om. Da hade vi ingenting att grata oever. Da bodde vi i paradiset,
lekare.

--Kanske, herre.

Var sena darrade i den hand, som Valdemar hade lagt pa baenkknappen. Det
var som hade femtio ar ploetsligt ilat foerbi oever takoeppningen och kastat
sin aska pa hans ansikte i foertidiga veck och faror. Han satt boejd som
en gammal man.

--Da bodde vi i paradiset, upprepade han troett, men pa samma gang
ljungade det till ur oegonen, sa att han liknade sin fader jarlen. I
afton far du inte sangarpriset. Maenniskorna kalla en kaella helig, och
daerfoer maste en gosse doe... Med maenniskofunder sarga vi varann. Men naer
sago ni en Folkunge efterskaenka nagot, som han atradde? Res dig upp,
hertig, nu aer det till dig jag talar! Fortare, litet oedmjukare! Boej pa
huvudet, karl! Du star infoer din aeldre broder, din herre. Aennu mer! Na,
svara mig nu, du som aer mangkunnig: hur stort vaerde saetter du pa
maenniskofunder?

Hertigen hade rest sig och flyttade pa ljuset foer att baettre kunna se
brodern. Han betraktade honom stelt och drog kappan en smula om sig.

--Hur vill du, att maenniskorna skola kunna bygga sin vaerld annat aen av
maenniskofunder? Till och med de evigaste sanningar maste fran deras mun
lata som maenniskofunder.

Valdemars blick irrade oever honom utan ro.

--Sa far jag ocksa taga hjaelpen fran maenniskofunder. Aen ligger jaernet
fran Stalberget onyttjat kvar pa kyrkvallen. Broder, aen kan jag lata
smida tva fjaettrar.

--Ocksa jag kan det... aelskade broder.

--Harporna! Foer all barmhaertighets skull, harporna! ropade de
svarthariga Folkungarna, och guldsoeljorna ringde mot bordskanten.

Da brusade ater harpspelet, och oever facklorna och den flammande haerden
tindrade stjaernorna. Smataernorna stodo vid doerren hand i hand i en lang
rad, nyfikna att oevertyga sig om, hur det sag ut daer ute i julnatten.
Nagra menade sig tydligt se, att de doeda redan hade lyft pa gravstenarna
och taent maessljusen innanfoer kyrkfoenstren. De taenkte pa alla, som de
sjaelva foerr i livet haft bekantskap med, leksystrar, som de hade trivts
med, ungersvenner, som de hade fatt faestegavor av, och manga gamla, som
de aldrig hade gjort annat aen foertret. Stundvis tyckte de, att de doeda
stodo mitt ibland dem, aennu mer levande aen de levande, bara oaendligt
mycket foernaemare och vackrare och med ett vitt sken omkring sig. Men
naesta stund mindes de dem, som de hade sett dem den si