ledde henne till salen
och aenda upp i hoegsaetet. Hon satt hopsjunken och med haenderna knaeppta.
Fast drottningen snart kom och satte sig pa andra sidan om Valdemar,
kaende hon sig lika ensam.

--Arma Jutta, vart har du kommit, aer det till onda andar? taenkte hon och
skoet ifran sig det foersta fatet, ty det var ragat med nagot, som sag ut
som avhuggna haender med bortbrutna naglar. Det var bjoernramar. Men hon
hade aldrig foerr sett en sadan raett, och hennes skygga blick foeljde
fatet, daer det gungade fram utefter folkungabaenken. De roedhariga togo
ymnigt foer sig av vart fat, men de svarthariga gloemde oftast att aeta foer
att viska och skryta eller goera upp listiga koep och byten. Alla tyckte
om paelsverk och scharlakansmantlar, och de sutto daer som lapphoevdingar
och lappkvinnor i en jaettelik kata. Den likheten hade de aennu med Ingrid
Ulva. Deras oegon runno i den stickande roeken, pannguldet glimmade, och
oegonvitorna och det snabba leendet blaenkte aennu vitare i de sotiga
ansiktena. Smaningom foell sotet som en moerk snoe ocksa oever dyrbarheterna
pa bordet.

Men nu blev fullet inburet, och tjugu harpor begynte spela. Harpbruset
fyllde salen och alla hjaertan. De onda blevo goda, de svaga starka, och
ingen taenkte laengre pa att viska med grannen. Gistre Haerjanson, som hade
befriat sig fran sin bockhamn, steg fram till haerdkanten, storvaext,
blek, aldrig aelskad, alltid fruktad. Ahoerarna lyddes icke pa honom foer
att skratta, som omkring andra lekare, utan foer att rysa. Dockorna, som
han bar i snoeret oever broestet, traedde han upp pa fingrarna, och
sjungande laet han dem sa tala till varann. Djaevulsdockan och den blodiga
moerdardockan raeckte varann genast handen, men daer funnos inga
aengelsdockor och inga skyddshelgon utom Sankta Gertrud, som kom foer att
haemta de doeda till sin dystra boning. Leken foerestaellde en strid mellan
djaevulsdockan och en ung gosse, som ovetande rakat bada sig i en helig
kaella och daerfoer blev doemd att draepas.

Slutligen tystnade bade Gistre och harporna, och han vaende sig mot
hoegsaetet.

--Har jag lekt till ditt behag, herre, sade han, sa lat mig nu fa min
sangarloen ur Snorre Sturlassons baegare.

Valdemar haengde nyckelknippan pa baenkstolpen och foell i tankar.

--Foerunderligt, foerunderligt! mumlade han. Allt vad ni lekare sjunga om,
allt som roer oss till medlidande, allt som maenniskorna strida om, det aer
maenniskofunder. Om de med ens stroeke