g han inte laengre hade dig i sin
naerhet. Var glad daerat.

--Jag vill inte stanna i folkunganaestet, jag vill inte.

Drottningen lyfte foten i hennes knae.

--Och jag saeger dig, Jutta, att bleve Valdemar lyckligare med dig,
skulle jag svaelja min skam och avsta min raett, om kyrkan det tillaete. Sa
uppriktigt oenskar jag honom all timlig lycka. Nu aer det omoejligt. Kyrkan
tillater ingen att taga sin hustrussyster. Det medfoer fredloeshet intill
doeden och straff i evigheten... Men vaenta, Jutta! Vad aer det foer
bultande pa doerren? Bommen aer vael foersatt?

Rop och buller hoerdes, och det laet som ett handgemaeng. Det bultade
haeftigt och ihallande med nagot, som klingade som jaern.

--Lat upp, lat upp. Jag befaller det! ropade en roest.

Det var Valdemars, men pa samma gang hoerdes hertigens staemma djup och
darrande.

--Den man, som bryter sig in i kvinnornas bad, slutar med att ocksa
traenga sig vaepnad in i kyrkorna. Foer honom finns inte sed och helgd. Det
aer inte laengre min broder, som star framfoer mig. Det aer en vettvilling.

--Inte sa straengt, hertig, medlade herr Svantepolks mjuka floejtroest. En
foeraelskad blir alltid en vettvilling infoer den kloka och kalla. Och du,
Valdemar, tro mig! Naer jungfrun vael aer i kloster, skall lyckans
sangfagel bygga bo i era hjaertan. Nunnedoket, det aer kaerlekens baesta
brudelin.

--Ni aemna foera bort jungfrun, medan hon latsas att taga julbadet, ropade
Valdemar med larmande vrede. Ni tro mig blindare aen jag aer. Jag vet
allt. Kanske haller hon daer inne pa att klaeda sig till faerden. Eller har
hon redan smugit sig ut? Sa sant jag lever, hon skall stanna! Lat upp,
kvinnor, lat upp!

Nyckelknippan dundrade pa doerren, och de solstungna traestyckena begynte
att falla soender. Foerst var det bara ett, som gav efter, sedan aennu ett.
Men slutligen blev halet sa stort, att han kunde sticka in huvudet i den
vitimmiga badstugan och raecka sig ned till bommen. De andra
maennen--nagra av dem hade foergloemt sig aenda till att draga sina
svaerd--vaende sig bort foer att icke flaecka sin heder med att ha stirrat
in i kvinnornas bad. Uppe pa lavarna goemde sig de foervissnade somrarna i
sina skyar, och suset fran pannmuren oeverroestades av gummornas rop och
foerbannelser.

Valdemar sag ingenting annat aen Jutta. Han gick rakt fram till henne
och grep henne sa besinningsloest om handloven, att hon snyftade till.
Utan foerklaringar ryckte han henne med sig och