l Valdemar, att han ej laengre kunde doelja den, och
han hoerde icke, hur hart han sjaelv talade. Han hoerde bara ur det orediga
sorlet, att herr Svantepolk kom in och ordade om en foersvunnen
nyckelknippa och om att haestarna maste ha rikligt med foder pa
julnatten.

Kvinnorna hade emellertid brattom att hinna oever den moerka gardsvallen
och staenga in sig i badstugan. Det var de aeldre, som skulle tva sig
foerst. De kastade av sig klaederna och klaettrade upp pa de heta lavarna,
under det att de yngre buro fram vattnet. En naestan ogenomtraenglig imma
fyllde rummet. Daer den delade sig, syntes magra ryggar och gropiga
halsar--foervissnade somrar, som snabbt hoeljdes i barmhaertigt toecken.
Hoegt uppe under taket straeckte sig ibland ur skyarna en brun arm efter
en kruka, som hade foer i natt till och med rymderna befolkats av
brinnande och foersmaektande osaliga. Det forsade och staenkte, pallar
gnisslade mot golvet, upphettade stenar begoetos med vatten och fraeste,
och vid pannmuren sjoed det och danade. Drottningen satt pa en baenk mitt
i rummet, och Jutta hoell pa att haekta upp hennes smycken.

--Mycket kaer borde du aennu vara foer din herre, efter du aer sa fager,
sade Jutta och lyfte halsbandet oever hennes huvud. Jag vet knappast, om
jag skall giva priset at dina axlar eller at dina haender, som i afton
aero sa mjuka och vita av mjoelet.

--Jag aer kanske inte den jag borde vara foer honom, svarade drottningen.
Men varfoer gar du sjaelv sa modloes och hagsjuk, naer alla aero glada?

--Syster, sade hon efter att en stund ha statt och flyttat
baernstenspaerlorna som kulor pa ett radband, jag laengtar hem igen till
mitt land.

Drottningen smalog vaenligt och stroek henne om den fuktiga kinden.

--Boerjar du ocksa att soerja dig blek foer Valdemars skull? Snart finns
haer visst inte en kvinna, gammal eller ung, som inte sitter och ser
efter honom med roedgratna oegon.

--Och daerom talar du sa lugnt?

--Sa stolt kan du saega. Jag foerstar er alla sa vael. Och inte kan jag
missunna Valdemar nagot... Jag aer toerstig, syster. Raeck mig ett horn
mungatt.

Jutta gick bort till karet och fyllde ett horn at drottningen, men hon
drack bara helt litet.

--Ett daligt skoett badoel, sade hon. Det har statt haer inne och blivit
varmt. Smataernorna skulle ha lagt is i det. Hjaelp mig nu av med skorna,
och le mot mig som foerr. Du har redan blivit sa mycket foer Valdemar, att
hans glaedje skulle vara borta den da