s hand kom aterigen ut ur gapet, men foersiktigt och hastigt.

--Haer har du min julgava. Goem den raskt! Pa den kan allt bero.

Valdemar kaende, att han fick nagot tungt och kallt mellan fingrarna,
och det slamrade, naer han stack det under manteln. Han ville fraga
nagot, men bocken rullade utat golvet, traeffad av vael tjugu spoen fran
roekoeppningen i taket. Daer uppe lago maennen och foersoekte att stoeta omkull
honom, och sa ofta det lyckades, upphaevde de ett skri. Det snoegade
starkt. Ibland maste de resa pa sig och skaka av snoen, som da foell i
stora tappar ned oever kvinnorna. Men de voro glada daerat, ty det
betydde, att de skulle bli fruktsamma och fa manga barn.

Till sist blevo maennen sa heta, att de hissade sig ned foer att baettre
komma at bocken. De boerjade att sticka och sla honom med sina spoen, sa
att det svor och vralade under paelsen.

Valdemar granskade daervid under sin mantel den besynnerliga gavan och
fann, att det var en jaernring med stallnycklarna.

Genast, utan att han behoevde hoera nagot mer, vaknade en aning hos honom.
Men varfoer kom man da icke oeppet och fragade honom, om Jutta fick resa?
Daerfoer att man pa foerhand gissade hans svar och ville foera bort henne i
smyg. Nej, det skulle icke fa ske. Aldrig hade han funnit henne mer
intagande, mer noedvaendig att ha i sin naerhet aen just nu, da han fick upp
oegonen foer att hon snart kunde vara borta. Med foerskraeckelse sag han,
att kvinnorna togo sina korgar och braeden foer att ater begiva sig ut och
ga till julbadet. Och dit kunde aenda ingen man fa foelja dem. Jutta var
den sista, som gick. Han straeckte ut handen efter henne. Men foer att
hastigt giva sin atboerd en annan mening, vaende han sig inat den larmande
salen, daer bocken halvt ihjaelslagen lag i halmen.

--Hall upp, jag tal inte att se blod! sade han.

--Fa vi inte efter gammalt gott bruk piska karlen ur paelsen? undrade
maennen och saenkte sina spoen. Det aer ju bara en lekare.

--Trotsa inte mina oenskningar alltfoer mycket, svarade han och hjaelpte
sjaelv den hopkrupna stackaren pa foetterna.

--Den haer gangen fick jag foer mycket, stoenade Gistre under sin
foerklaednad. Men du aer god, du har hjaerta, herre. Nog aer jag en foertappad
usling, men foer dig kunde jag ga i doeden... Du har vael nyckelknippan?

--Jag har.

--Lat inte kvinnorna stanna foer laenge i badet.

--Vad kan jag goera daerat?

--Husbonden kan, vad han vill.

En sadan oro oeverfoel