ppriktigare din vaen, nu
da jag gar, aen da jag kom.

--Sa fick jag da aentligen en gang ett hjaerteord! utbrast han och stroek i
luften oever hennes huvud. Det maste barnalaeppar daertill. Nu aer jag
stark, nu aer jag trygg igen. Hoer pa, herr Svantepolk! Jungfrun maste
haerifran.

Herr Svantepolks milda och irrande oegon ljusnade.

--Klokt sagt, riddare. Det har laenge varit min tanke. Jungfrun maste
haerifran, langt haerifran, maste i kloster, sa att kaerleken pa oemse hall
kan fa fortsaetta att brinna med den raetta klara lagan. Ack, vad livets
var aer rosig med all sin kaerlek! Och den kan leva, riddare, den kan leva
aennu under ett vitt har som mitt.

Magnus rynkade pannan.

--Men Valdemar, svarade han avbrytande, vad skall han saega? I noedfall fa
vi foera bort jungfrun pa haestryggen i loenn. Vi skola raedda dig, kaera,
aelskliga barn. Men foerst gaeller det att bygga en klok plan. Det blir var
sak, herr Svantepolk. Jag foerstar, att jungfrun nu laengtar till maessan
och de skoena och heliga sangerna.

9.

Fast doeden var i huset, tog julstoeket ut sin raett med ett stimmande av
roester som oever en myr, daer flyttfaglarna halla pa att samlas. Sjutton
baner blevo uppsatta i salen. Fran takbjaelkarna haengde kransar med ljus,
och vaeggarna bladrogos med bonader, pa vilka Birger Jarls snaeckor styrde
fram oever havets krusningar med korsfanor och spjutbaerande manskap.

Allra sist dukades julbordet. Utefter yttersidan uppradades husets
dyrgripar och minnen. Daer blaenkte den baegare, som Snorre Sturlasson hade
foeraerat lagman Eskil, jarlens fraende. Aennu fylldes den var julnatt med
mjoed foer att till den islaendska skaldens hagkomst raeckas at den baesta
sangaren. Daer stod den simpla tennskal, ur vilken Birger Brosa en afton
bespisat en landsflyktig och trasig skogsgangare, som sedan blev Norges
konung och hette Sverre. Och mellan de enkla, av tiden ofta anfraetta
minnesklenoderna glittrade kannor och skrin och guldkronor med paerlor
och stenar.

Men nu blev det muntert pa gardsvallen, ty kvinnorna kommo med julbaket.
De stroedde mjoel i luften foer att skaenka jorden fruktsamhet och
omfamnade traeden. Naer de blevo synliga i doerren, fylldes den vida salen
av mjoelskyar och kryddlukt. Till och med drottningen hade foerklaede och
uppkavlade aermar. Pa ett braede bar hon framfoer sig den solrunda sakakan,
som sedan skulle goemmas i kornkaetten och vid saningstiden klyvas med
plogbladet.--Sol,