med ett litet hov av drickande skogsmaen. Aer detta landets
husbonde? fragade jag. Valdemar, i ett sadant laege hoppas jag slippa att
nagonsin behoeva visa mig. Men vad svarade da Valdemar? Daertill har du
inte mod, broder, sade han... Nu tror jag att jag fick faerg i dina
kinder, fraenka. Din mun star oeppen, som om du talade stora ord, men du
saeger ingenting. Och dina oegon krympa ihop och bli alldeles roeda. Skynda
dig nu haerifran! Ungdomen taenker inte pa annat aen det, som aer okyskt,
men det okyska aer mig emot. Var sitter da detta staendiga begaer, i blodet
eller baktill i huvudet som en snurra av gnistor? Jag vill att mina
tankar skola vara vita och snygga som nytvaettat garn. Jag vantrivs i
unga kvinnors saellskap. De kunna inte se pa en man utan att undra, hur
han passar till brudgum. Roer mig inte, fraenka, slaepp mig! Foer ett
oegonblicks lindring har jag statt haer och foeroett din sjaels oskuld. De
kroppsliga spillrorna laemnar jag at konungen.

Hon vek baklaenges ifran honom, halvkvaevd av grat.

--Hur vagar du, hertig? Aldrig har nagon talat till mig som du! Gud
hjaelpe mig att snart komma bort fran Folkungarna!

--Tag det inte sa illa. Bara inga tarar. Jag trodde, att jag var en
hoevisk man, som foerstod att skicka sig infoer en aedel jungfru. Men inte
heller det var sant. Jag vet inte, vad jag har sagt. Jag vet bara, att
jag hoell pa att kvaevas och att jag andades in liv, naer jag fick kasta
allt ont ifran mig i en ren luft, daer det inte kunde fortsaetta att leva.
Stackars lilla vita fjaeril, hur kom du hit in i folkunganaestet?
Ingenting ont far ske dig. Visst maste du haerifran. Inte en dag laengre
far du stanna. Jag skall hjaelpa dig, jag skall... Men vi aero
ofoersiktiga, Jutta. Nu hoer jag nagot annat aen rasslet av ekarna.

Sporrar klingade pa troeskeln, och herr Svantepolk stoette snoen av
foetterna och steg in. Bakom honom slingrade sig en lang rad av bloss
oever faeltet bort mot den upplysta kyrkan.

--Maltiden aer slut, begynte han med en foerbryllad blick pa Jutta. Det aer
tid att rida till maessan.

--Vi ha haft ett allvarligt samtal, jungfrun och jag, svarade Magnus,
och nog maerker jag, att hon aennu aer vred pa mig.

Jutta betaenkte sig. Sa blev hon lugnare och drog pa sig vantarna.

--Mycket har jag inte foerstatt av det, som du sagt, svarade hon aennu en
smula tvekande. Inte heller kan jag mena, att en riddare far tala sa som
du nyss. Men vred pa dig? Nej, Magnus, jag aer u