nagonsin vara glad. Du aer ung, du. Jag har aldrig varit det. Foeddes haer
inte tusen och sa tusen igen, somliga nere i fattigdomen, somliga uppe
i lyckan? Men mot en enda var Gud sa huld och sa grym, att han laet honom
foedas en knapp lillfingersbredd nedanfoer toppen, nedanfoer den hoegsta
lyckan och haerligheten. Vad vet du om kval, loegn och lumpna kval--och de
aero de enda, som ingen star ut med att baera! Eller har du kaent den
avund, som foervandlar sjaelva solen pa himlavalvet till en moegelflaeck och
kommer den baesta mat att aeckla pa tungan? Skaems, barn, att sta kvar haer
och inandas en sadan vaemjelse. Ga med din jungfrudom till konungen. Allt
aer hans. At honom fagra ord. Vad han aen finner pa, svarar folket bara:
Var gode konung! Han vaentar pa sin unga fraenka. Ga nu, men torka foerst
oever laepparna med aermen, efter du sa laenge har statt och talat med mig.
Han kunde annars tycka, att du har fatt en okysk smak. Det kunde
misshaga konungen... Eller har han vant dig, att du skall smekas foerst,
innan du gar din vaeg? Anej, den syrliga aeppellukten fran ett sa ungt
vaesen har alltid plagat mig. Det aer baest, att du gar.

Hon hade ryckt upp den stickade vanten ur goerdeln. Ibland snodde och
kramade hon den och ibland slog hon med den pa kjorteln.

--Ga skall jag nog, svarade hon, fast hon vart oegonblick fruktade att
falla raklang pa marken liksom nyss vid mjoedkaret. Ga skall jag nog,
Magnus, men inte till din broder.

--Det ena foerst, det andra sedan. Allra foerst skall du ga in i salen.
Och till hvar och en, som du far med dig i en vra, skall du saega: Vakta
er foer hertigen, nu vet jag hurudan han aer. Vakta er!... Goer mig den
vaelgaerningen, och du skall naesta natt sova gott. Fraelsad skall jag kaenna
mig fran den stund, jag blir foerradd och slaepad ut och pinad till att
ropa hoegt, hoegt foer alla: Ja, jag aer falsk, falsk i brodersvaenskap,
falsk och smygande i mina raka och stolta steg... Hur kan vaerlden aenda
haenga hop med sa mycken falskhet bakom de fasta handslagen... ty lika
falska aero de andra? Aerliga aero bara de soloegda dararna.

--Du talar foer hoegt, viskade hon och drog om sig armarna, som under
harda slag. Men da hoejde han roesten aennu mer.

--Foer nagra aftnar sedan sag jag Valdemar krypa ut mellan spjaelorna i
svalgangen med vaenstra skon soenderriven och klaettra ned. Jag visste, att
i en skogslada satt en vallkulla och vaentade pa honom, utklaedd i dyrbara
klaeder och