era mig. Det var en vaelsignad
stund, da du kom. Jag kan inte laengre tiga. Jag maste tala till ett
levande vaesen, som kan hoera, inte bara till vaeggar och tak. Jag kan inte
laengre halla orden tillbaka. Hall fast ormar! Krama, nyp, krossa--aenda
rinna de ut mellan fingrarna! Det enda, som stannar, det aer deras bett.
Heliga moder, har jag da blivit till sadan smuts!

Han talade upproert och fort, men naer hon sag den starka mannen sa
soendersliten, blev hon sjaelv lugnare. En kaensla av medlidande lockade
henne att vaenligt och barnsligt se upp mot honom. Det foerefoell henne
naturligt och riktigt, att han soekte ett oegonblicks lisa just hos henne,
fast hon icke fick nagon mening i hans ord. Han hade ju sagt, att de
bada befunno sig i samma noed. Hon tyckte, att det var pa en gang bade
osant och sant.

--Vad ont har da Valdemar gjort dig? fragade hon osaekert.

--Vet du, vad det aer att vilja baera en skinande rustning, naer hundra
fingrar sa laenge smyga sig oever den foer att kaenna efter rostflaeckar,
att den till sist inte laengre aer blank? Det aer misstro i vart handslag,
som jag far, var haelsning. Den misstron vallar, att jag till sist blir
den vaerd. Vet du, vad det aer att fa ga overksam foer en dares skull? Jag
saeger en dare--inte en elak, som laegger gift i mjoelken at sina hundar
och skaer oeronen av sina haestar, utan en tio ganger farligare, en
godhjaertad och soloegd dare, som vill alla vael, sig sjaelv ocksa. Han
begar darskaper med ett sa segervisst leende, att vi andra naera nog
maste fraga, om det aer vi, som aero dararna... Men tyst! Aer det nagon,
som lyss pa oss?

--Det aer bara ekarna som rassla mot taket.

--Du har raett. Jag borde ha kaent igen det ljudet, det enda svar, som
natten brukar giva mig, naer jag ligger vaken och talar till de tomma
vaeggarna... Knappt ha nagra hoestdagar gatt efter jarlens doed, knappt ett
sextal veckor, och redan aer foervirringen haer. Boenderna betala inte sin
avrad, praesterna utfa inte sin tionde, och jag far inte lagfaesta
haelsosamma straff. Till allt svarar Valdemar: Benada, benada; i mitt
land aero alla fria! Var hans roeda mantel fladdrar foerbi, upphoer det
allvar, som vael aenda borde rada, daer husbonden nyss lag pa bar. Och da
vaknar och gnager haer inne i broestet det gamla onda, som jag foersoekt att
skyla och laeka med gaerningar och inte sjaelv tro pa. Det har jag foersoekt
aenda sedan jag var ett litet barn. Ack, inte heller da kunde jag