tora laeppar och ljusa, naestan faergloesa oegon. Hela
tiden drev han spe med brodern Folke, som var nog veklig att ha skaegg
och som foerlaegen stod och fingrade pa skaegglockarna utan att tordas vara
med. Men Ingrids oegon irrade oupphoerligt bort till Folke, just daerfoer
att han var sa olik henne sjaelv och alla de andra. Slutligen sprang hon
frimodigt fram och drog honom med sig in i leken.

Den gamle herr Svantepolk, som kom gaende med Valdemar, viskade till
honom:

--Jag har laenge maerkt de bada ungas tycke foer varann, men Algotssoenerna
aero foer oansenliga och fattiga foer min dotter. Om nagra dagar aemnar jag
saetta in henne i Vreta kloster, till dess jag finner en laempligare
brudgum. Jag skrev in henne daer, da hon var barn. Daer kan hon ocksa i
tyst lycka fa droemma om sin Folke. Hemlighet, hemlighet heter kaerlekens
faeste, och daer slipper ingen stortalare in... Och nu, Valdemar, vill jag
foelja dig ett stycke pa vaegen, efter jag ser, att du styr dina steg till
skogen.

Den vitharige riddaren fattade Valdemars hand och bredde ut den oever
sitt hjaerta.

--Kaenn haer ett hjaerta, som aer troget som guld, fortsatte han foersiktigt,
som raedd att stenarna skulle lyssna. Du behoever nagon att foertro dig
till, Valdemar. Du har laenge varit tungsint. Jag maerker sadant. Andnoed,
tryck oever broestet. Det boerjar som en sjukdom.

--Allt boerjar ur ingenting, saeger broder Magnus, men jag foerstar dig
inte, kaera riddare.

Herr Svantepolk stannade och sag skarpt pa honom.

--Det aer nagot, som alltid felats dig, Valdemar, nagot som skulle
foervandla dig fran man till riddare och saetta korsfanan i din hand. Jag
har alltid i mina boener inskjutit ett ord daerom foer din raekning. Och nu
falla fjaellen fran mina oegon, nu ser jag att jag aer boenhoerd. Med bara
lugn kommer maenniskan ingen vart. Hon behoever ett toerne i skon foer att
ga stolt och stralande. Hon maste kunna grata, naer ingen ser det. Maten
maste kvaelja henne pa tungan, foer att hon skall kunna le ett riktigt
gott och vackert leende. Sa underligt aer hon nu en gang skapad. Du kan
rycka pa axlarna, du kan sluta upp att ga i kyrkorna och tycka, att det
aer lika litet mening i att foedas som att doe. Det hjaelper dig inte. Daer
vattnet ser tommast ut, aer det djupast och gatfullast. Svara mig nu
frimodigt, som bara du kan. Aer det pa den unga Jutta du gar och taenker?
Hur behagar hon dig?

--Jag oenskar, att hon redan vore i kloster och f