itt bolster, men han var brun och ful och mager
och moette henne med en skarp blick.

--Var konungen hemma i sin baedd? fragade han.

Hon blossade upp, men hjaelpte honom beredvilligt att stoedja under
hornet, medan han drack.

--Var annars! svarade hon.

Magnus ryckte tillbaka armen, ty en vaxdroppe foell pa den fran ett av de
sneda ljusen och sved haeftigt. Han plockade bort vaxet, och en liten gra
blasa hade redan svaellt upp.

--Det aer en spadom, sade han moerkt, att naer av vart aetteblod en gang
nagon blir foedd, som aelskar en vaxdroppe mer aen en paerla, skall det ske
stora under i den mannens eller kvinnans hjaerta. Jag fruktar, jag
fruktar, att det laenge kommer att toeva till den stunden.

Hon satt kvar och vilade ena handen oever locket pa hornet liksom med en
oenskan att fa fortsaetta att tala med honom. Smataernorna blinkade at
varann, men han lade sig ned, vaend inat vaeggen, och drog upp
farskinnsfaellen oever skuldran.

--Jungfru, sade smataernorna, det finns ocksa andra, som vaenta pa dig.

Da steg hon upp, fast det syntes, att hon hade nagot pa hjaertat och
helst skulle ha stannat aennu en stund.

Hon foeljde dem utefter baenkraderna, daer det ibland lag aenda till tva
eller tre maen i samma baedd. De reste sig, plirade mot det stralande
ljushelgonet och fingo sin kakbit och sin klunk. Sedan kroepo de lika
hastigt ned igen, ty det radde en fruktansvaerd koeld.

Naer hon blev faerdig med de sista, lyfte smataernorna av henne kronan och
gingo bort med den foer att staella den pa julbordet. De andra fortsatte
att leda henne framat sjungande. Men sangen gick oupphoerligt soender och
de skrattade och smusslade, ty nu kom det betydelsefullaste, som de hela
natten hade laengtat efter men ocksa fruktade mest.

De ledde henne oever gardsvallen till bryggstugan. Daer staellde de upp sig
i en vid ring och smaellde i haenderna.

Doerren var halvoeppen. Den vigaste klaettrade upp pa det laga taket och
ryckte halmen ur ljusoeppningen. Det var alldeles skumt omkring dem och
aennu moerkare inne i bryggstugan. Daer syntes ingenting, varken fat eller
spann. Endast det nyss faerdigbryggda julmjoedet blaenkte i sitt kar som en
rund stalskoeld. Vems ansikte skulle de nu fa se, naer de gingo in och
boejde sig oever karet? Vilka syner sutto hopkrupna i moerkret under
mjoedskummet och vaentade pa att fa visa sig i framtidens toeckniga ljus?
Var det bredaxlade kaempar eller roedkindade svenner? Eller var det kan