skulle bli luciabruden, eftersom hon var den
fagraste, och med gnidsten och blekt vax glaettade hon i god tid en vit
skjorta, sa att den blev slaet och glaensande. Hon ville ibland fraga
smataernorna om Valdemar, men da blevo laepparna stela, och hon kunde
ingenting saega.

Aentligen kom sa lucianatten, arets laengsta, da vaerlden stannade i sin
gang och korna talade till varandra med gumroester och de doeda vaende sig
pa kisthalmen. De lyste och flaemtade vid kaellor och baeckar, daer
vallhjonen draenkte kattor och haellde blod i vattnet.

Vid midnatt stod Jutta vit och utklaedd. Vettskraemda satte smataernorna pa
henne lingonriskronan med de nio vaxljusen, som runno och aldrig ville
sta rakt. Under tiden brydde de henne med, att de snart skulle fa klaeda
henne till verklig brud. Smaningom foerde de henne sedan framat mot den
kungliga sovstugan. Men de kroepo ihop omkring henne med armbagarna oever
huvudet, raedda att till och med doerrstolparna skulle straecka sig efter
dem och sticka ett hart traefinger i flaetorna.

Valdemar satt uppraett i baedden bredvid den sovande drottningen med en
duk om huvudet och naken aenda till taecket. Foerst blaendades han av
ljusen. Men han hade legat vaken och undrat pa, om det verkligen skulle
bli hon, som kom med kakorna och mjoedet. Det foerefoell honom med ens, att
sagan i skogen hade varit en plagsam mardroem, full av trasor och
ohyggliga skratt. Han bredde vaenligt och broderligt ut armarna mot
ljusbaererskan. Smataernorna skoeto henne framat, men hon ville icke ga
utan stred emot, fast hon kaende sig stolt och noejd oever att han haelsade
sa gott pa henne. Som han satt daer, tyckte hon, att han liknade det
vaenaste belaete af fraelsaren.

--Men sa bjud honom da hornet, viskade smataernorna och lyfte upp hennes
arm.

--Kan du foerlata mig! viskade han och boejde sig fram, sa att han kunde
na hornet. Aer du aennu gramse pa mig?

Hon bara skakade pa huvudet, utom sig av foerlaegenhet, men da begynte
ljusen att vackla, och hon grep hastigt om kronan. Och sa tryckte hon
sig baklaenges in mellan smataernorna, till dess hon kom aenda ned mot
doerren. De maste ga fram och haemta hornet.

Sa snart hon fick det i haenderna, satte hon haelen utanfoer troeskeln och
vaende sig foersiktigt om foer att icke snava i trappan.

Men sedan blev hon genast tryggare. Naer hon kom ned till Magnus i
haerbaerget, satte hon sig utan att bradska pa kanten av sovladan.

Han satt ocksa vaken pa s