i skogarna och skraemma. Sitter jag ibland
och grater, naer jag ensam roer straengarna, da aer det foer att jag hoer
Yrsa-lill vid baecken.

--Ni vallhjon, ni fria maenniskor, sade Valdemar med armen raeckt at
Yrsa-lill, som lag pa knae och blaste i gloeden. Jag skulle ha varit
lyckligare, om jag blivit en af er. Var jag ser en trashank, som knyter
handen, tror jag, att jag moeter en hjaelte. Jag tycker om din solbraenna,
Yrsa-lill, och alla de tusen manga sma hvassa barr i din troeja som
sticka mig. Varfoer lever jag inte med er om somrarna och ligger om
vintrarna och sover pa ugnskanten!

Gistre sprang upp. Han kastade tillbaka sina bandvirade flaetor, och
spelande pa harpan ropade han:

--Till oss hoer du, Valdemar. De utstoetta och foertappade behoeva en
konung. De behoeva honom hos sig i de langa naetterna, da barnfoederskorna
skrika fran skullarna och benknotorna klappra i galgarna. De behoeva en
konung, som gar framfoer dem pa vaegen till helvetet. Si, nu aer den
konungen oss foedd av folkungasaed, hosianna!

Harpan fortsatte att ljuda till lekarens dystra staemma, och det blev
ingen jakt den dagen.

Sedan laet Valdemar haemta fran jarlagarden allt, vad han hade lovat, och
smaningom blev han sjaelv foertrogen med var stig. Om dagarna var
Yrsa-lill fortfarande getpiga som foerr, men naer det led mot
stjaerntaendningen, tvadde hon sig och prydde sig med hans gavor foer att
vaenta honom. Om hon nyss stigit ut ur berget, skulle hon icke kunnat
glimma av fler smycken. Men det var icke med den draekten, hon hade tagit
honom fangen, och han satt tankspridd och sag pa hennes droemlek med sina
soeljor och glaskulor.

Under tiden stod herr Svantepolk ofta och vaentade uppe i jarlagardens
svalgang. Ju senare det led, dess blidare klarnade hans smala ansikte.

--Valdemar har da stannat i skogsensamheten, taenkte han, foer att
begrunda mina ord och under betraktelser varda en ren och himmelsk
kaerlek. Saell och stor blir nu hans vaeg. Varsamt vill jag tala med
drottningen, sa att hon far en raett syn och vi alla kunna glaedja oss.
Lat gaerna bli att foertro dig till mig, min unga konung. En viss besloejad
glans brukar vara raetta tecknet pa paerlans aekthet.

8.

Adventsfastans fridstid var kommen, och kvinnorna blevo moerkraedda, naer
de skulle stoepa ljus bade foer jarlens grav och foer julbordet. Jutta
raeknade med tummen dagarna framat pa runstaven aenda till solhjulet, som
var luciadagens maerke. Hon