ade de alldeles traden och stodo bara och storskrattade. Det klang
vida omkring i den oedsliga natten. Da foersoekte de skickligaste att leda
de andras sang, och sa maste de pa nytt taga om alltihop fran boerjan
igen:

--Saeg, saeg,
vem ger mig fingerguld?
Saeg, saeg,
vems famn skall jag sova i,
vems barn skall jag baera?
Saeg...

--Varfoer sjunger du inte med, Jutta? fragade en roest, och ater brast
sangen soender. Varfoer svarar du inte, jungfru?

De blevo raedda och straeckte sig in genom doerren. De sago, att hon icke
laengre skymde karet, utan att mjoedet ater fritt speglade ljusoeppningen i
taket.

En av de aeldre vagade sig ett par steg framat och trevade i moerkret. Hon
stoette mot kittlar och baenkar. Slutligen hejdade hon sig.

--Vad har da skett? utropade hon. Jungfrun ligger avsvimmad pa marken.
Men hon haller aennu sa hart om kanten pa karet, att jag knappt kan boeja
upp fingrarna.

En kvaevd och grumlad snyftning svarade henne. De andra hoerde, hur hon
skoet undan en baenk och hjaelpte Jutta att komma till sig sjaelv igen och
resa sig.

--Hur laenge har jag legat sa? viskade den svaga staemman.

--Nagra oegonblick pa sin hoejd, kaera jungfru. Alldeles nyss kunde vi
tydligt aennu se dig mot det blaenkande mjoedet.

--Det hade varit baettre, om ni aldrig vaeckt mig. Finns det da ingen
barmhaertighet bland maenniskor, om det ocksa ingen finns i himmelen!

--Men sa beraetta da? Vad har du sett, som kunnat sa foerskraecka dig?

Jutta vacklade ut genom doerren med den andras arm om sitt liv. Alla
ville de taga i henne och hjaelpa henne, och de kaende, att hon var isande
kall.

--Jag maste genast tala med hertigen, stammade hon.

Men da slaeppte de henne igen, och det blev ater samma yra sorl.

--Hertigen, kittelbotaren... Var det da honom du sag? Han, som aer sa
svart och ful!

De ryckte ordet fran varann och skrattade oever varandras axel, sa att
snart ingen laengre kunde hoera nagon annan aen sig sjaelv.

--Men jungfru... Sa betaenk da, att han i alla fall aer en ridderlig
kaempe. Torka du tararna... Vi smaflugor vaga minsann inte surra omkring
en sadan storherre... Men har du fatt en sadan bradska att genast komma
till honom? Inte gar det an, kaera jungfru.

--Det aer inte, som ni tro, svarade hon. Ni taga alldeles fel. Men han
vet mycket, han foerstar mycket. Ingen klerk aer kunnigare aen han. Jag
maste tala med en man, inte med en kvinna. Och da finns det ingen
raettradi